Tillbaka till nordisk mytologi
Utters död och Andvares guld
Vintern hade mist sitt grepp. Varje dag vaknade Arvaker och Allsvinn allt tidigare för att dra Sols vagn över himlen. I all stillhet drog sig snön tillbaka från Midgårds dalar och slätter. Fåglarna sjöng och Odin, Höne och Loke var ivriga att fortsätta sina upptäcktsfärder i de nio världarna.
Tidigt en morgon vandrade de tre gudarna över den flammande regnbågsbron, hack i häl på varandra kom de till Midgård, pratande och skrattande. Odin och Loke fick skynda på stegen för att hinna med den långbente Höne.
Plötsligt hamnade de mitt i en försenad snöstorm. Tunga våta flak yrde omkring, dansade och lekte och for i alla riktningar tills den vilda snöyran dog bort lika plötsligt som den börjat. Solen gassade genom lagren av oformliga moln och fick dem att glöda som guld. Sedan var solen ensam på en himmel som bredde ut sig allt blåare över Midgårds öppna gröna slätter.
De tre asarna följde en å och på eftermiddagen kom de fram till en fors.
Odin upptäckte en utter som låg utsträckt på en klippa, inte ens femtio steg bort. Den hade fångat en lax i forsen och åt den med slutna ögon.
Loke log sitt skeva leende, sedan böjde han sig ned och plockade upp en knytnävsstor sten, siktade noga och kastade den så hårt han kunde på uttern. Stenen träffade i huvudet och uttern dog direkt.
"Nå, vad säger ni om det?" ropade Loke och stretade tillbaka till Odin och Höne med laxen under ena armen och den slappa uttern under den andra. "Två byten i samma kast."
De tre gudarna var alla lika glada: Loke för sin lyckade jakt och Odin och Höne inför utsikten till ett gott mål mat. De klättrade uppför den branta strandbrinken vid forsen och fortsatte in i den allt smalare dalsänkan.
Solen var redan utom synhåll när asarna såg en gård ett stycke längre fram. Det steg rök från rökhålet. De skyndade på sina steg och prisade sin goda tur.
Odin steg in i huset och träffade där en man som hette Hreidmar.
"Kan du hysa oss i natt?" frågade Odin. "Vi har ingen lust att sova i daggen."
"Hur många är ni?" frågade Hreidmar.
"Det är två till där ute", svarade Odin. "Och vi kan betala för oss med mat. Vi har haft tur idag så vi har så det räcker till alla."
"Till mina söner också?" frågade Hreidmar. "Till Fafne och Regin? Och till mina döttrar?"
"Det räcker till alla", sade Odin glatt.
Hreidmar nickade men utan någon större förtjusning och Odin gick till dörren och ropade på Loke och Höne.
"Här är vi", sade Höne.
"Och här är vår kvällsmat", sade Loke muntert. "Jag fick dem båda med samma sten."
När Hreidmar såg uttern som Loke höll fram under hans näsa stelnade han till. Han vände och gick ut ur rummet.
"Vad tog det åt honom?" frågade Loke.
Odin ryckte på axlarna. "Ett kylslaget välkomnande är bättre än en kylslagen natt", sade han.
"Jag är inte så säker på det", sade Höne. "Nej", svarade Odin. "Det är du aldrig."
Hreidmar gick utmed en låg gång och medan han gick, dunkade han nävarna i torvväggen. Han hittade Fafne och Regin. "Vad säger ni om det här?" sade han. "Er bror Utter är död."
"Död!" utropade bröderna och sprang upp. "Död. Hans mördare är våra gäster i natt."
Fafne och Regin blev rasande och svor på att hämnas sin bror. "De är tre och vi är tre", sade Hreidmar, "så vi måste överraska dem. En av dem har ett mycket fint spjut som han gärna kan bli av med; en annan har märkliga skor och klarar sig lika bra barfota; den tredje verkar inte farlig. Jag ska använda min trolldom - med den ska jag göra dem svaga, med den ska jag binda dem."
När Hreidmar och Fafne och Regin anföll gästerna, var dessa så försvagade av den trolldom Hreidmar utövat att Odin förlorade spjutet Gungne och Loke sina flygskor. När de tre asarna låg på marken, bundna till händer och fötter, skrek Hreidmar: "Min son, ni har dödat min son! Jag ska hämnas honom. Jag ska döda er."
"Vad menar han?" frågade Odin. "Utter var vår bror", sade Fafne.
"Han var den bäste fiskaren", sade Regin.
"På dagen liknade han en utter", sade Fafne. "Hela dagen höll han till vid ån."
"Det visste vi inte", sade Odin. "Hade vi det, skulle Loke aldrig ha dödat honom."
"Han är död", sade Hreidmar.
"Vi visste det inte", sade Odin igen. "Du måste åtminstone ge oss en chans att betala bot för honom, innan du dödar oss."
Hreidmar betraktade dem men sade ingenting.
"Jag talar för oss tre", sade Odin. "Vi betalar vad du begär."
Hreidmar funderade ett tag. "Ni måste gå ed på det - och om ni bryter er ed så får ni betala med era huvuden."
Asarna försäkrade nu med ed att de skulle betala det Hreidmar begärde i bot för sin son.
"Så där ja", sade Hreidmar och vände sig till Fafne och Regin. "Var är mina döttrar? Säg åt dem att flå Utter och sedan komma hit med hans skinn."
Fafne och Regin gjorde som han sade och snart bredde Hreidmar ut Utters vackra skinn intill eldstaden. "Först måste ni fylla det här skinnet med rött guld", sade han till asarna, "och sedan måste ni också täcka det med rött guld. Ingenting av skinnet får synas. Det är boten för att ni dödade min son."
"Så får det bli", sade Odin. Han rullade intill Loke och viskade i hans öra.
Loke lyssnade noga och sade sedan högt: "Ni måste låta mig hämta guldet. Släpp mig och behåll de andra som gisslan." Hreidmar gjorde loss Loke från repen och Loke försvann ut i natten.
Loke hade lämnat kvar sina flygskor hos Hreidmar, men han hade ingen större brådska. Han visste att Hreidmar insåg att han inte skulle ha något att vinna på att döda Odin och Höne, men hade allt att vinna på att vänta på guldet. Och Loke tyckte inte illa om tanken på att den mäktige Odin och den långbente Höne fick ligga där ett tag, bundna till händer och fötter. Så han tog det lugnt hela vägen genom Midgård till Hlesö.
När han kommit dit, besökte han Ägir och Ran i deras boning på havsbotten. "Gudarna är i fara", berättade han andlöst för Ran. "Odin själv ligger bunden, Höne också. Det är bara ditt nät som kan rädda dem."
Havsgudens hustru spärrade upp sina bleka ögon på vid gavel. "Låna mig ditt nät. Men jag ska inte snärja sjömän utan rädda gudar med det."
När Loke hade övertalat Ran att låna ut sitt nät, skyndade han vidare till Svartalvheim. Loke letade sig ned genom drypande tunnlar och genom en labyrint av dunkla kammare, tills han kom till en stor grotta. Taket där bars upp av stenpelare tjockare än trädstammar och utkanterna låg i mörker. Men en aning ljus släpptes dock in genom ett hål mitt i grottaket, och det visade Loke vad han kommit för att finna: en väldig mörk vattenyta.
Loke bredde ut Rans finmaskiga nät och kastade ut det i vattnet. Han drog det hit och dit och där var den, en stor gädda, som ursinnigt piskade med stjärten.
Loke grep hårt om gäddan och undvek de otrevliga tänderna och den lika otrevliga gula blicken. "Först och främst", sade han och skakade gäddan, "ska du byta gestalt."
"Byta gestalt", ekade grottan.
Och plötsligt var det inte en gädda i nätet utan dvärgen Andvare. Loke befriade honom från nätmaskorna, men höll hela tiden ett fast grepp om dvärgens nacke.
"Vad vill du?" gnällde Andvare. "Vill du", ekade grottan.
"Jag vill ha allt ditt guld. Annars ska jag vrida ur dig som en trasa. Allt ditt guld."
"Allt ditt guld", dånade grottan.
Andvare skalv men han visade vägen nedför en vindlande grottgång till sin smedja. Där var det hett och rökigt och väl försett med guld som glimmade i eldskenet. Dvärgen slog ut med händerna och ryckte på axlarna.
"Samla ihop det", sade Loke och sparkade till en guldklimp. Andvare kravlade omkring, klagande och svärande. Han staplade upp en hög med plattar och stycken och stänger av rött guld. Loke tittade på högen och kände sig nöjd. "Är det allt nu?" frågade han.
Andvare sade ingenting. Han stuvade ned guldet i två gamla säckar, som fylldes till randen. Sedan drog han dem grymtande över smedjans golv och ställde dem framför Loke.
"Den där ringen då?" sade Loke och pekade på dvärgens knutna högerhand. "Jag såg att du gömde den."
Andvare skakade på huvudet. "Lägg den i säcken", sade Loke.
"Låt mig få behålla den", bad dvärgen. "Bara denna enda ring."
"Lägg den i säcken", sade Loke.
"Bara den här", bönföll dvärgen. "Då kan jag åtminstone göra mera guld igen."
"Jag behöver inte mera", sade Loke. Han steg fram, tvingade upp Andvares näve och tog ringen. Den var underbart vackert formad och Loke satte den på sitt eget lillfinger. "Det som inte ges frivilligt, måste tas med våld", sade han.
"Ingenting gavs frivilligt", svarade Andvare.
Loke kastade upp säckarna på sina axlar och vände sig mot smedjans dörr.
"Ta ringen bara!" skrek dvärgen. "Ta också min förbannelse över ringen och guldet. Den kommer att förgöra vem som än äger det."
Loke vände sig om och betraktade Andvare. "Så mycket bättre", sade han.
"Det tog sin tid", sade Odin.
"Mödosamt vunnet är gott vunnet", sade Loke och satte ned säckarna framför Odin och Höne. "Och vad tycker du om den här?" viskade han och visade Odin den flätade ring han tvingat till sig från Andvare.
Odin blinkade och förundrades över dess skönhet. "Ge mig den", sade han till slut.
"Äntligen", sade Hreidmar när han steg in i rummet följd av sina två söner och två döttrar. Han nickade och Fafne och Regin skar loss Odin och Höne.
De båda gudarna reste sig långsamt och stelt. De sträckte på sig, gnuggade händerna och betraktade sina skavda handleder och vrister.
"Nå?" sade Hreidmar.
"Du får själv fylla skinnet", sade Loke, "annars blir du aldrig nöjd." Han tömde ut den ena säcken på golvet och Hreidmar stoppade in det ena guldstycket efter det andra i Utters skinn. Han fyllde på tills skinnet var så runt och så spänt från huvud till svans att det nästan brast.
"Nu ska vi täcka det helt och hållet", sade Loke. Han öppnade den andra säcken och hällde ut en ny hög med guld på jordgolvet. Medan Höne höll upp Utters skinn, staplade Odin och Loke guldet runt omkring. De byggde ett gravkummel av guld åt Utter.
"Så där", sade Odin och kände sig nöjd med att ha gjort ett bra arbete. "Kom nu och titta, Hreidmar! Vi har täckt skinnet helt och hållet."
Hreidmar gick runt högen flera gånger. Han gick runt en gång till. Han granskade varje tum av guldet. "Här", sade han, "här sticker det fram ett morrhår! Det måste täckas över. Annars har ni brutit er ed."
Loke såg på Odin och Odin såg på den flätade ringen som han bar på lillfingret. Han fnös och drog av ringen och placerade den så att den täckte morrhåret. "Nu", sade Odin med hög röst, "nu har vi till fullo erlagt bot för Utter."
"Det har ni", sade Hreidmar.
Odin var fortfarande ostadig på foten när han vinglade tvärs över rummet till det hörn där spjutet Gungne stod lutat. Och Loke fick brått att ta på sig sina flygskor. De kände sin styrka återvända och såg på Hreidmar och Fafne och Regin utan större kärlek.
"Lyssna nu noga!" sade Loke. "Den där ringen och allt guldet kommer från dvärgen Andvare. Jag tog det från honom och fick hans förbannelse på köpet." Loke stod tyst en stund. "Och vad han sade, säger jag nu till er och som han sade kommer det att ske." Lokes röst blev låg och hotande. "Ta ringen bara! Ta också min förbannelse över ringen och guldet. Det kommer att förgöra vem som än äger det."
Odin såg på Loke med sitt enda glänsande öga. Loke log skevt. Sedan steg Höne fram till dem. Asarna lämnade huset och gick ut i den välkomnande vårluften.