Tillbaka till nordisk mytologi
Tors fiskafänge
Gudarna hade varit ute på jakt och när de kom tillbaka hem ville de släcka sin törst innan de satte sig till bords. Men mjödet och ölet hade tagit slut.
De doppade då kvistar i blod, skakade dem och kunde av tecknen utläsa att havsjätten Ägir skulle kunna förse dem med dryckjom.
Asarna begav sig nu till Ägirs hall. Den låg i havet vid Hlesö. Där satt Ägir med sin hustru Ran i skenet från sitt lysande guld. Jätten var nöjd med livet och glad som ett barn. Men Tor, Odins son, gjorde snart slut på glädjen. Han stirrade Ägir hotfullt i ögonen och sade: "Du ska hålla gille för asarna. Brygg nu öl i stora mängder."
Ägir kände sig förtretad över Tors barska ton, men han vågade inte säga emot gudarna. "Jag har ingen kittel som är stor nog.
Skaffa mig en lämplig kittel, Tor, så ska jag brygga öl så det räcker åt er alla."
Asarna var nu i beråd; ingen ägde en sådan kittel och ingen visste var en sådan kunde skaffas.
Men den trogne Tyr vände sig till Tor och sade: "Öster om Elivågor bor min styvfar, jätten Hyme. Han äger en rymlig kittel. Den är en rastmil djup."
"Tror du att han låter oss låna den?" frågade Tor. "Ja", sade Tyr, "men vi måste bruka list."
Tor och Tyr gav sig iväg. De färdades snabbt och kom mot kvällen till Egils gård. Där lämnade Tor sina storhornade bockar. Tanngnjost och Tanngrisne, sedan skyndade asarna vidare österut. De kom nästan till världens slut och där på ett berg vid havet stod Hymes hall.
Den första de mötte var Tyrs hemska mormor; hon hade niohundra huvuden. Tor skakade förundrat på huvudet.
Men sedan kom Tyrs mor in i salen. Hon var ljus och vacker och bar halsband och armringar av guld. Hon räckte dem ett välkomnande horn med öl och sade:
"Jätteblod rinner också i mina ådror. Jag vet vad som ska komma. Ni får gömma er i en av kittlarna, trots att ni är tappra kämpar. Min herre och man kan vara rätt brysk när han hälsar sina gäster."
Som man kan vänta sig var Tor inte särskilt förtjust i förslaget. Men Tyr höll med sin mor och frågade Tor vad han hade att förlora på att vara litet försiktig.
De väntade så i säkerhet tills den vrånglynte Hyme kom tillbaka från skogen. Han kom in i hallen med istappar klirrande i det frusna skägget.
Hymes hustru mötte honom. "Var hälsad, Hyme! Din son har kommit hem och finns här i hallen. Han har med sig en vän som heter Veur."
Så försökte Hymes milda hustru blidka sin make. "Där sitter de vid salens gavel, de har gömt sig bakom stolpen.”
Hyme glodde så barskt att stolpen brast och takbjälken ovanför föll ned. Då krossades åtta kittlar, men en var särskilt stark och fram under den kröp Tor och Tyr. Den åldrige jätten mätte dem forskande. När hans ögon föll på Veur mulnade han, för han kände att inget gott var att vänta av det besöket. Men han gjorde som god sed krävde och befallde att tre oxar skulle slaktas och kokas.
Hans tjänare högg nu huvudet av oxarna, styckade dem och lade dem i kitteln som hängde över elden. Tor förvånade sin värd genom att ensam äta två oxar.
"I morgon torde vi få äta vad vi fångar i havet", sade Hyme. Sedan gick alla för att sova.
I gryningen stod Hyme upp för att ge sig ut och fiska. Tor erbjöd sig att följa med om Hyme gav honom agn. "Gå du ut i hagen till fäna", sade Hyme. "Där kan du väl finna en fälort eller två till agn på kroken."
Tor gav sig snabbt iväg till beteshagen. Där hittade han en praktfull svart oxe, som hette Himinrjod. Den slet han huvudet av och tog det med sig.
"Det var illa nog, det du åt", sade Hyme. "Men det här var värre." Hyme och Tor lämnade de andra i hallen och gick ned till havsstranden. De satte jättens båt i sjön och Tor tog årorna på akterskottet, Hyme rodde i fören och färden gick hastigt.
Nu tyckte Hyme att det räckte, här ville han stanna och meta flundra.
Men Tor rodde ett stycke till och då blev Hyme orolig. Här var farligt för Midgårdsormens skull, menade han. Men Tor rodde ytterligare en stund innan han la upp årorna. Hyme var nu mycket ängslig, men han kastade ut sin rev och fick genast två valar på kroken.
Tor satt i aktern och förberedde noga sina fiskedon. Han trädde oxhuvudet på kroken, sedan kastade han ut linan i det mörka vattnet.
Under vågorna låg gudarnas fiende, ormen som omger Midgård och han gapade stort över oxhuvudet. Då fastnade kroken i gommen på ormen. När Midgårdsormen kände det, gjorde han ett kraftigt ryck.
Men Tor släppte inte sitt grepp. Hand över hand halade han snabbt in linan. Ormen piskade vattnet till skum. Tor kände vreden komma, asakraften växte. Han tog spjärn mot båtens botten och fötterna gick rakt genom skrovet så att han blev stående stadigt på havsbottnen.
Då drog Tor upp Midgårdsormens huvud till relingen och det var en faslig syn. Tor höjde hammaren och drämde den i huvudet på ormen och ormen vrålade så att Midgård och Jotunheim skalv.
Hyme hade sett och Hyme hade fått nog. Blek av skräck grep han agnkniven och högg av Tors lina mot relingen. Midgårdsormen sjönk på nytt mot djupet.
Tysta tog de sig i land. Hyme sade: "Är du lika stark som jag? Då tar du antingen valarna med till gården eller också drar du upp båten på land."
Tor steg då fram och grep tag i stäven. Han lyfte så båten med valar, åror, läckvatten och allt annat som var däri och bar alltsammans till Hymes hall.
Tyr och hans mor välkomnade dem och förundrade sig över att Tor kunnat bära både båten och lasten ända från stranden och till gården.
Men Hyme var inte glad över att vara näst bäst. "Du är bra på att ro", sade han. "Men jag vill inte kalla en man stark om han inte kan krossa den här glasbägaren."
Tor tog bägaren och slungade den mot en av stenpelarna som stöttade gaveln.
Luften fylldes av stensplitter när pelaren brast. Men en av Hymes tjänare bar tillbaka bägaren hel.
Hymes hustru böjde sig tätt intill Tor.
"Kasta bägaren på Hymes huvud. Det finns ingen bägare som är fastare än hans skalle. Den däste Hyme är hårdare än sten."
Tor ställde sig upp igen. Han vände sig mot Hyme och med all sin asakraft kastade han kalken i Hymes panna. Hymes huvud var utan men, men bägaren gick i två delar.
Hyme böjde sig ned och tog upp delarna och tittade på dem. "När jag miste bägaren", sade han sorgset, "miste jag mer än den. Det som var mitt är nu ditt. Min kittel är nu din, jag kan inte hindra dig från att ta den. Aldrig mer kommer jag att kunna säga: 'Brygg för mig, kittel, brygg mig öl!' Men ett väldigt företag är det att lyfta den kitteln ut ur min hall."
Tyr skyndade ivrigt fram och försökte rubba den. Men kitteln stod stadigt kvar på sin plats. Tyr försökte igen men kitteln rubbades inte.
Nu grep Tor tag i kittelns kant. Han hävde och lyfte och så tung var kitteln att Tors fötter sjönk ned genom golvet. Sedan fick Tor upp kitteln över huvudet och skred ut ur hallen. Kittelns ringar dängde mot hans anklar.
Tor och Tyr hade inte gått långt förrän Tor såg sig om. Då blev de varse en skara månghövdade vidunder som kom från öster med Hyme i täten.
Tor satte då ned kitteln och grep hammaren. Han svingade den mot den vildsinta flocken och så dräpte han Hyme och hela hans anhang.
Tor lyfte upp kitteln igen och han och Tyr skyndade vidare. Så kom de till Asgård där gudarna dystert satt ting vid Urdarbrunn under Yggdrasils grenar.
Asarna stirrade förvånat på kitteln och de hyllade Tor och Tyr för deras bragd.
Så blev Ägir överlistad. Och varje höst kan de höga gudarna dricka sitt öl i Ägirs lysande hall.