Tillbaka till nordisk mytologi
Tor hos jätten Geirröd
"Låna mig din falkhamn", sade Loke.
Frigg log och nickade och hennes tjänarinna hämtade fjäderhamnen och lade den över Lokes axlar.
Loke tog den på sig och flög runt Friggs hall och ut genom dörren. Han hade inget särskilt mål, utan var ute för nöjes skull.
Loke kände sig rastlös när dagarna flöt för lugnt i Asgård, och det gjorde de nu. Han flög mot Jotunheim och kom så till Geirröds gård.
Det var en stor hallbyggnad. Loke slog sig ned i en glugg och kikade in i huset. Där inne satt jätten Geirröd och åt med sina två döttrar. Geirröd tittade upp och fick se en vacker falk sitta i gavelgluggen. "Fånga den där fågeln", befallde han, "och för den till mig."
Det var inte lätt för Geirröds tjänare att klättra uppför gavelväggen. Loke tyckte att det var nöjsamt att se allt besvär tjänaren gjorde sig och satt lugnt kvar. Loke menade sig ha gott om tid. När tjänaren äntligen nådde fram, bredde Loke ut vingarna och tänkte flyga därifrån, men fötterna satt fast. Nu förstod Loke vad för slags jätte han hade att göra med. Tjänaren grep falken och förde fågeln till sin herre.
Loke såg på jätten, hans ögon skiftade i rött och grönt och blänkte illfundigt.
"Det här är ingen hök", sade Geirröd till döttrarna Gjalp och Greip. "Det är någon som har förklätt sig. Titta på hans ögon." Jätten klämde åt om fågeln med sin hårda näve. "Vem är du?" krävde han att få veta.
Loke svarade inte.
Geirröd klämde igen tills Loke kände sig som om han pressats ihop till en enda klump. Han flämtade och skriade, men alltjämt sade han ingenting.
"Hungern kommer att öppna din näbb", sade Geirröd. Han steg upp från bänken och gick tvärs över golvet fram till en stor kista som han öppnade. Sedan slängde han ned höken i den, stängde locket och låste.
I tre månader satt Loke där i mörkret. Han hade ingenting att äta; han orenade på golvet; han andades unken luft och han blev så svag av hunger att han inte kunde ropa tillräckligt högt för att göra sig hörd.
När tre månader gått öppnade Geirröd kistan och tog ut höken. "Har du suttit tillräckligt länge?" var det enda han sade.
Höken blinkade och såg sig om.
"Inte tillräckligt länge", sade Geirröd. "Loke", kväkte höken.
"Aha!" utropade Geirröd. Hans grepp om fågeln blev fastare. "Loke", upprepade han och log.
Loke tittade längtansfullt mot hallens dörr. Men jättens grepp om honom var fast och han hade ingen chans att fly.
"Nå, Loke", sade jätten, "vill du fortsätta att leva?" Loke lyssnade.
"Vi kan göra en överenskommelse", sade Geirröd. "Om du svär på att ta med dig Tor hit utan att han har hammaren eller styrkebältet med sig, så ska du få leva."
När Loke inte svarade, hårdnade Geirröds grepp igen. Loke förstod att han inte hade något annat val än att göra som jätten sade. Han svor på att föra Tor till Geirröds hall. Sedan fick Loke äta så mycket han orkade. Loke blickade hotfullt på Geirröd och Gjalp och Greip, så bredde han ut sina vingar och flög hem till Asgård.
Tor och Loke trivdes i varandras sällskap och de färdades ofta tillsammans genom de nio världarna. En dag vandrade de genom det bergiga inlandet öster om Asgård och Tor misstänkte inget försåt när Loke sade att de bara behövde gå ett kort stycke till, genom gröna ängar där jorden fjädrade mjukt under fötterna, för att komma till jätten Geirröd.
Tor sade att han aldrig hade hört talas om Geirröd.
"Han är ganska ful", sade Loke, "men han har två vackra döttrar. Han skulle uppskatta att få träffa dig och du skulle uppskatta att få träffa dem."
Tor snörpte ihop munnen och önskade att han hade haft hammaren och styrkebältet med, om nu saker och ting skulle ta en annan vändning.
"Dessutom", sade Loke, "kan vi stanna hos Grid i natt - hennes dörr är alltid öppen för oss."
Det tyckte Tor var ett bra förslag. De fortsatte sin vandring och innan det mörknade välkomnade Grid dem i sin hall. Hon var Vidar den tystes moder och Odin var Vidars fader.
När de ätit kvällsvard spred Loke ut hö på golvet och somnade. I det fladdrande eldskenet tycktes hans ansikte ändra uttryck från stund till stund, ljust och mörkt, glatt och grymt.
"Nu när Loke sover", sade Grid, "ska jag berätta sanningen om Geirröd."
Tor satte ned dryckeshornet och lyssnade.
"Hör nu på!" sade Grid. "Geirröd hyser ingen kärlek till gudarna och allra minst till den gud som dödade Hrungne."
"Men det var ju jag!" utropade Tar.
"Det är ju det jag menar", sade Grid skarpt. "Lyssna nu! Geirröd är slug som en räv. Han kommer att släppa in dig i sin hall, men han kommer att se till att du får bäras ut."
Tor kastade en blick på Loke, som sov hoprullad i halmen. Var det här ett av Lokes skämt?
"Gå om du måste", sade Grid. "Men var väl beväpnad. Jag ska låna dig mina egna vapen." Sedan gav jättinnan Tor sitt styrkebälte, sina järnhandskar och sin obrytbara stav som kallas Gridstav.
Tor tackade henne och la sig att sova.
Nästa morgon lämnade Tor och Loke Grids hall och fortsatte sin resa. Loke såg Tors vapen och undrade vad Grid hade sagt sedan han somnat; Tor tittade på Loke och undrade hur mycket han visste om Geirröd.
Efter ett tag kom de två gudarna till en älv som hette Vimur. Den var stor och strid.
Tor spände styrkebältet om sig och uppmanade Loke att hålla sig fast i det. Sedan tog Tor ett stadigt tag om Gridstav och började vada ut i älven.
När de kommit ut mitt i älven steg vattnet så mycket att det nådde Tor till skuldran och tycktes fortsätta att stiga. Tor skrek åt älven:
"Sluta stiga, Vimur. Jag vill vada över till jättens boning. Växer du, Vimur, ska du veta att min styrka växer till himlen."
Tor råkade kasta en blick mot några klippor uppströms. Där fick han då se Geirröds dotter Gjalp stå och skreva med ett ben på var sida om älven. Det var hon som fick vattnet att stiga. Tor grep då en stor sten från botten och kastade den mot Gjalp och sade: "Vattnet ska stämmas i källan." Han träffade där han skulle. Nu fick han tag i en rönn på andra älvstranden och kunde dra sig upp; därför säger man att rönnen är Tors räddning.
Sent på eftermiddagen kom de båda gudarna fram till Geirröds hall. Geirröd själv fanns ingenstans att se, men det var tydligt att de var väntade för en tjänare tog emot dem och visade dem var de skulle sova.
Tor och Loke följde honom gärna, för de var trötta och smutsiga efter sin färd.
Men tjänaren ledde dem till ett mörkt getstall. Där fanns bara en enda stol och rutten halm att sova på. Tor blev ursinnig över förolämpningen, men han sade ingenting.
Loke gick för att tvätta sig i bäcken som rann förbi gården och Tor satte sig på stolen. Han grep hårt om Grids stav, sedan gäspade han. Tröttheten tog överhand över hans ilska och han började nicka till.
När han slöt ögonen kändes det nästan som om han svävade. Då öppnade Tor ögonen och upptäckte att så verklig en var fallet. Hans stol steg hastigt mot taket och snart skulle han köra huvudet i takstolen. Tor pressade Grids stav mot bjälken och tyngde nedåt med all kraft. Och vad det än var som hade lyft honom så gav det efter och brast. Tor hörde skrik och jämmer när han föll till golvet. Där låg Geirröds två döttrar, Gjalp och Greip, med brutna ryggar. De hade försökt krossa honom mot taket, nu fick de själva lida en grym död.
Loke kom snart tillbaka från sin tur till bäcken och strax därefter kom en av Geirröds drängar och ropade att jätten väntade på Tor i sin hall. "Han har tänkt utmana dig i någon tävling", sade drängen.
Tor spände Grids styrkebälte om sig och tog på sig järnhandskarna, sedan gav sig han och Loke iväg för att möta Geirröd.
Tor blev överraskad av att se stora eldar brinna längs hallens hela längd. Geirröd väntade på sin gäst i hallens bortre ända. Så snart som hans tjänare hade stängt dörren bakom gudarna, steg Geirröd fram med utsträckt hand. Men det var inte för att hälsa Tor välkommen, det var för att gripa tag i en stor tång. Med tången plockade han ut ett glödande järnklot ur närmaste eld. "Välkommen!" skrek han och slungade glödklumpen rakt mot Tor.
Tor såg den komma. Han släppte staven och fångade det vitglödgade klotet med sina järnhandskar. Tors ögon lågade och hans hår stod på ända.
Alla som var i hallen kastade sig ned under borden och Geirröd själv sökte snabbt skydd bakom en av de järnpelare som bar upp hallens tak.
Tor höjde nu sin högra hand till kast, klotet hade börjat ryka. Han tog ett steg framåt och slungade den glödande klumpen nedför hallen.
Den gick rakt igenom järnpelaren, sedan genomborrade den Geirröd och for ut genom väggen och ned i marken.
Geirröd föll baklänges och var död.
Tor plockade upp Grids stav och dräpte alla jättar som fanns i hallen. Loke smet obemärkt ut genom dörren.
Så var den saken avklarad. Tor gick ut ur den tysta hallen och betraktade klipporna som omgav Geirröds gård. Han mindes att någon hade talat om gröna ängar med jord som mjukt fjädrade under fötterna. Det var visst också något om två vackra döttrar. Tor skakade på huvudet och svor på att han skulle göra upp den här räkningen med den falske Loke.