Tillbaka till nordisk mytologi

Tors färd till utgård


Tor tyckte att sommaren var en lämplig tid för jakt och han kungjorde sin avsikt att fara österut till Jotunheim och ta ett nappatag med jättarna. "De har blivit alldeles för många", sade Tor.

"I Utgård", sade Loke, "kommer du att behöva ett skarpt förstånd."

"Skarpt förstånd", upprepade Tor allvarligt.

"Och ditt är lika trubbigt som din hammare", sade Loke och blinkade åt Tor. "Varför inte ta mig med?"

Tor brydde sig inte om förolämpningen utan godtog förslaget. "Du har en skarp tunga, men du får duga som sällskap", sade han. "Vi ger oss iväg tidigt i morgon bitti."

Lokes ögon blixtrade till och hans ärriga läppar förvreds i ett varglikt grin.

Tidigt på morgonen spände Tor för sina bockar och med Loke bredvid sig i vagnen fattade han tömmarna och gav sig iväg.

De färdades hela dagen under glättigt samspråk och tidigt på kvällen kom de till en enslig stuga i Midgård, miltals från annan bebyggelse. Huset var lågt och täckt med grön torv och såg ut att växa direkt upp ur åkrarna och fälten som omgav det.

"Här bor fattigt folk", sade Loke.

Bonden och hans hustru och barnen Tjalfe och Röskva kom ut ur huset. När de kände igen besökarna började de darra.

"Vi önskar husrum för natten", sade Loke. "Det ska vi gärna ge", sade bonden.

"Och mat, om ni kan avvara det", fortsatte Loke.

"Ni får gärna dela vår måltid", sade hustrun. "Vi har rovor och soppa, men inget kött."

"Inte så mycket som en höna?" frågade Loke och tittade sig omkring.

Bonden skakade sorgset på huvudet.

"Då får vi ta till mina bockar då", sade Tor.

Han slaktade raskt bockarna och flådde dem, styckade kropparna och lade bitarna i bondhustruns största kittel. Bonden och hans hustru och de båda barnen tittade storögt och hungrigt på. Det var länge sedan de haft en sådan fest. Ivrigt höll de ett öga på grytan för att se när köttet var färdigkokt. När köttet kändes mört bjöd Tor bonden och hans familj att dela måltiden med honom och Loke. Alla satte sig nu ned för att äta.

Getter

Tor tog bockskinnen och lade dem på golvet en bit från elden. "När ni äter", sade han, "så släng alla benen på skinnen och var försiktiga med dem, skada dem inte. Glöm inte det."

Men Tjalfe, bondens son, hade inte sett kött på så länge att han tyckte det var synd att den goda märgen skulle förfaras. Han smög undan ett lårben när Tor pratade med hans far, spräckte det med sin kniv och sög ur innehållet. Sedan kastade han benet på skinnen bland de andra resterna.

När alla hade ätit lade man sig att sova och sömnen var god efter den rikliga måltiden. Tor var den som vaknade först. Innan dagen ännu grydde steg han upp, klädde sig och gick ut. Bockskinnen med benen tog han med sig. Han höll nu Mjölner över det som var kvar av bockarna och helgade det.

Då stod bockarna där igen, friska och bräkande. Men när de gick såg Tor att en av dem var halt på ena bakbenet.

"Vem är det som inte har lytt mig?" vrålade han och rusade tillbaka in i huset.

Bonden och hans hustru satte sig yrvakna och skräckslagna upp i sängen. De stirrade storögda på den rasande guden.

"Vem är det som inte har lytt mig?" vrålade Tor och hans ögon flammade rött. "Ett lårben är bräckt."

Bonden och hans familj kurade skräckslagna ihop sig och när Tor grep om hammarskaftet började de högt be om nåd. De erbjöd Tor allt vad de ägde som bot för skadan.

Och även om Tor ibland blev ursinnig så varade ilskan sällan länge. När han såg hur förfärade bondfolket var lugnade han sig strax.

"Jag tar Tjalfe och Röskva. De får bli mitt tjänstefolk", sade han kärvt. "Och så får det vara bra med det."

Tor och Loke var nu färdiga att fortsätta sin resa. Tor lämnade bockarna och vagnen i bondens vård. Benet måste få läka. Tjalfe och Röskva skulle följa med till Utgård.

De vandrade länge och kom till slut till Jotunheim och havet därutanför. De stirrade ut över den krusade grå vattenytan mot bergen som avtecknade sig mot horisonten, rundade och kullriga som staplade tunnor och liksom hukande under den blygrå himlen.

Tor andades in den salta kvällsbrisen. "Det där kan vänta tills i morgon", sade han och pekade ut över havet.

De sökte nu lä i en skreva med mjuk sand på botten och plockade fram matsäcken. Sedan stillade de sin hunger med resterna från gårdagens måltid.

Nästa morgon hittade de en gammal båt som låg uppdragen på stranden och som var fullt brukbar. De släpade ned den till vattenbrynet och sköt ut den.

Tor tog årorna och började ro med kraftiga årtag. Men först vid middagstid hade de kommit över sundet och kunde dra upp båten på stranden.

Tor och hans följeslagare skyndade inåt land. Efter en stund kom de till en stor skog och den vandrade de fram genom hela dagen tills mörkret började falla. Några hus eller andra tecken till liv hade de ännu inte sett och hungern började gnaga dem, för Tors matsäckskont var nästan tom och de måste i det längsta spara det de hade.

"Vi måste hitta någonstans att sova i natt", sade Loke. "Jag vill inte råka ut för vilda djur."

"Är Fenrisulvens fader så rädd för vargar?" frågade Tor och log för sig själv.

Tjalfe som var mera snabbfotad än någon annan i Midgård löpte hela tiden före och genomsökte skogen. Nu kom han tillbaka och berättade att han funnit en glänta alldeles i närheten och där låg ett märkligt hus och det var inte litet. När Tor och Loke kom fram till huset gick de runt det och blev allt mer förbryllade. Ena gaveln stod öppen mot gläntan utan grindar eller port, och öppningen var lika bred som gaveln och lika hög.

"Här slipper vi i alla fall bli blöta om det regnar", sade Loke. "Vi kommer att sova gott här."

Men vid midnatt väcktes emellertid Tor och de andra av ett ohyggligt brummande. Oljudet växte i styrka tills det fick hela huset att skaka. Sedan började till och med marken att skälva. "Det är jordbävning!" ropade Tor.

"Vi går ut härifrån", sade Loke. "Jag vill inte hamna under huset om det rasar."

"Det är inte säkrare ute än inne", sade Tor.

Tjalfe och Röskva kramade förfärade varandra. Oväsendet fortsatte; det var sällsamma och skrämmande läten. Tor började treva sig fram efter den vänstra väggen för att hitta någon plats som gav bättre skydd än den stora öppna hallen, och de andra höll sig tätt efter honom. Men längre in i huset kändes luften tjock och kvävande och de beslöt att söka sig ut längs den andra väggen.

Halvvägs ned mot porten fann Tor ingången till en mindre kammare. Där sökte de skydd och Tor satte sig i dörröppningen med hammaren över knäna, beredd att försvara dem mot vad som än skulle komma. Men Loke och Tjalfe och Röskva fick inte mycket sömn den natten. Gång på gång väcktes de av dämpade brummanden och de var mycket rädda.

Så snart det började ljusna smög sig Tor ut ur huset. En bit in i skogen fick han syn på en man som låg och sov och den mannen var ingen dvärg. Hans sömn var djup och han snarkade ljudligt.

Tor förstod då vad det var för oväsen som hållit dem vakna under natten. Han gav jätten en bister blick och spände på sig styrkebältet. Tor kände hur kraften började växa, men i detsamma vaknade jätten. När han såg Tor kom han på fötter och han var lika hög som furorna runt omkring. Tor blev så häpen att han inte kom sig för att använda sin hammare utan istället frågade: "Vem i all världen är du?"

"Skryme, heter jag", dånade jätten, "och jag behöver inte fråga vem du är, för det förstår jag att du är Asator. Är det du som har dragit iväg med min vante?"

Loke och Tjalfe och Röskva hade nu sällat sig till Tor, och jätten gav dem en hastig blick innan han böjde sig ned och plockade upp vanten. Då förstod de att det som de under natten trott vara en stor hallbyggnad var jättens vante, och kammaren där de sökt skydd var tummen.

"Vad säger du om att göra sällskap idag?" frågade Skryme. "Det går jag med på", sade Tor. "Vi är på väg till Utgård."

"Men nu ska vi först äta", sade Skryme och knöt upp sin säck och satte sig ned. Tor och hans följeslagare satt för sig själva och åt av det lilla de hade kvar. När måltiden var till ända och de hade packat ihop, föreslog Skryme att de skulle dela på maten under resten av färden. Tor fann att det var ett gott förslag.

Skryme tog då Tors kont och stoppade ned den i sin säck och knöt till den. Sedan slängde han upp säcken på ryggen och satte av genom skogen med så väldiga kliv, att Tor och hans följeslagare kom långt efter.

Till och med Tjalfe, som var snabbare än någon annan i Midgård, hade svårt att hålla sig i närheten av jätten. Men de kunde ändå följa Skryme på hans stråt genom att lyssna efter ljudet av grenar som bräcktes och träd som knäcktes.

På kvällen kom de fram till skogsbrynet och där hann de upp Skryme som satt under en stor ek.

"Det finns inga hus här", sade han. "Men eken ger oss skydd nog i natt. Nu är jag trött efter att ha gått hela dagen och jag vill bara sova. Ni kan ta min säck och göra iordning kvällsvard åt er." Sedan la han sig ned och började genast snarka så kraftigt, att den stora eken skalv.

Tor grep tag i säcken. "Ni kan göra upp eld", befallde han, "så plockar jag fram maten."

Men det var lättare sagt än gjort. Trots att Tor använde all sin asastyrka lyckades han inte få upp knutarna. Ja, han kunde inte ens rucka på remmarna. Det verkade som om knutarna satt hårdare ju mer han försökte. Tor blev alltmer utom sig och till slut tappade han tålamodet helt. Han grep Mjölner med båda händerna och gick bort till Skryme och slog hammaren med väldig kraft i hans panna.

Skryme satte sig upp. "Vad hände?" frågade han. "Var det ett löv som föll från eken?" Han såg sig om. "Har ni ätit färdigt, så ni ska gå och lägga er nu?"

Tor svarade att de var klara att lägga sig. Sedan gick Tor och hans färdkamrater bort och lade sig under en annan ek. Men det blev inte mycket nattro. Skryme snarkade så att det dånade i skogen och hungern plågade dem.

Till slut hade Tor fått nog. Utan ett ord stod han upp och gick tyst bort till Skryme. Han svingade hammaren högt och lät den med våldsam styrka landa på Skrymes hjässa. Tor kände hur hammarhuvudet sjönk djupt in i Skrymes huvud.

Skryme satte sig upp. "Vad hände nu?" frågade han. "Var det ett ekollon som föll ned på mig?" Han såg sig om. "Vad gör du här, Tor?"

"Jag vaknade bara till, precis som du", sade Tor hastigt. "Men det är fortfarande mitt i natten, så vi kan sova vidare båda två."

Tor drog sig tillbaka och la sig ned bredvid de andra igen. Hans ögonbryn sänktes hotfullt och han lovade sig själv att om han fick tillfälle att drämma till Skryme igen, skulle jätten nästa gång vakna i det djupaste Nifelhel.

Kort före gryningen kände Tor sig säker på att Skryme sov djupt. Ännu en gång smög han upp och fram till den snarkande jätten. Tor höjde Mjölner och med all den kraft han var mäktig lät han hammaren falla på Skrymes uppåtvända tinning. Hela hammarhuvudet upp till skaftet begravdes i Skrymes skalle.

Skryme satte sig upp och gned sig på kinden. "Finns det fåglar uppe i eken?" sade han. "Just som jag vaknade tyckte jag att någon träckade på mig." Han såg sig omkring. "Är du vaken nu, Tor?"

Tor var stum av förvåning.

"Det är dags för dina kamrater att stiga upp och göra sig iordning. Det är inte långt kvar till borgen som kallas Utgård." Skrymes ögon smalnade. "Jag har hört hur ni viskat er emellan att jag inte är någon dvärg, men vänta då tills ni kommer till Utgård. Där får ni se män som är mycket större än jag. Och låt mig ge er ett råd", fortsatte Skryme. "Håll inne med allt skryt och allt dumdrygt tal. Utgårdalokes män kommer inte att tåla skrävel från uppblåsta yngel som ni."

Förolämpningarna fick Tor att koka inombords, men det var inget han kunde göra åt det.

"Ni kan också välja att återvända direkt hem", fortsatte Skryme.

"Och jag anser att det vore det klokaste ni kunde göra. Men om ni verkligen vill fortsätta, så ska ni nu gå rakt österut. Själv måste jag skynda vidare mot norr och fjällen ni ser där i fjärran."

Sedan plockade Skryme upp sin säck, slängde den på ryggen och gav sig av in i skogen utan ett ord till avsked.

"Jag tror inte vi kommer att sakna honom", sade Loke.

De vandrade nu vidare hela morgonen och tog sig över ett berg som hade en form som påminde om en sadel. Tre egendomligt fyrkantiga dalsänkor skar vasst in i berget. Vid middagstid kom de ned på en vid slätt och där såg de framför sig en borg med murar så höga att de inte kunde nå att se murkrönet. De förstod att det var Utgård.

Tor och hans följeslagare skyndade fram till muren, där de fann att portöppningen spärrades av höga grindar som var ordentligt låsta. Någon väktare såg de inte till.

De kikade mellan grindens kraftiga stänger av hamrat järn och förundrades över den väldiga hall de såg där innanför. Tor grep tag om ett par av stängerna och försökte skaka dem, men de stod inte att rubba. Och inget svar kom på hans rop och ändå var hans stämma stark så det förslog.

Tor fingrade på Mjölner och sade misslynt att de här jättarna verkade vara ett starkt och kraftigt släkte, alldeles som Skryme sagt och som grinden vittnade om. Men ju större de var desto tyngre skulle de falla. Tanken på Skryme fick honom dock att känna sig mindre säker på att han skulle få rätt.

Plötsligt log Loke ett av sina sneda leenden.

"Ja, stark är du nog, Tor", sade han. "Men vett är också bra. Se nu på."

Han satte sig på huk och skruvade sig in mellan ett par stänger alldeles vid marken som satt mindre tätt eller verkade ha böjts ut. Röskva och Tjalfe följde lätt efter honom. För Tor tog det längre tid och när han kommit igenom hade han en avbruten stång i handen.

När alla nu var inne i borgen såg de sig omkring och fann att allt var mycket stort också inom murarna, men de vände sitt intresse mot den väldiga hallen och såg då att porten stod öppen. De tog mod till sig och gick fram dit och steg in.

De befann sig i en stor sal med långbord och bänkar längs väggarna och där en mängd jättar satt, och det förhöll sig som Skryme sagt: de flesta var storväxta också för att vara jättar. De stirrade på Tor och Loke, Tjalfe och Röskva och började hångrina. En jätte satt ensam i ett högsäte mitt på bortre gaveln. Tor antog att den som satt där var konung Utgårdaloke, och med sina följeslagare i släptåg gick han rakt fram och hälsade honom.

Jättarnas konung tycktes inte se dem. Men så flinade han och sade: "Tar jag fel eller är inte den här pojkspolingen Åkutor? Nåväl, du kanske är en bättre karl än du ser ut för. Vilka konstfärdigheter kan du och dina vänner skryta med? Ingen får vistas hos oss som inte är mästare i ett eller annat."

Loke stod bakom de andra; när han såg att Tor tvekade om svaret steg han fram och sade: "Jag har en förmåga som jag är beredd att sätta på prov. Det finns ingen i den här salen som kan äta fortare än jag."

Kungen övervägde det som Loke sagt. "Visst kan det anses som en färdighet och vi ska strax sätta den på prov." Utgårdaloke lät blicken glida utefter bänkarna och pekade till sist på en jätte som satt längst bort på den ena. "Läge!" ropade han. "Kom fram och mät dina krafter med Lokes."

Utgårdalokes tjänare bar nu in ett tråg som de fyllde med köttstycken. Loke och Läge satte sig vid var sin ända av tråget, och när kungen gav tecken började de äta. De åt båda mycket snabbt och möttes i mitten av tråget. Loke hade ätit upp varenda smula kött på sin sida och bara lämnat benen kvar. Men Läge hade inte bara ätit köttet, utan också benen och tråget.

"Det tycks mig", kungjorde Utgårdaloke, "som att Loke har förlorat."

Ropen från långbänkarna tydde på att det var den allmänna åsikten.

"Och vad är den här unge mannen bra på?" frågade Utgårdaloke sedan.

"Jag kan tävla i löpning mot vem som helst", svarade Tjalfe. "Det är en utmärkt idrott", sade Utgårdaloke, "och du måste vara enastående om du tror att du kan vinna över någon här. Vi ska genast sätta dig på prov."

Utgårdaloke och hans folk och Tor och hans vänner gick nu ut ur hallen och bort till en slät gräsplan som var lämplig som löparbana.

"Huge!" ropade jättarnas konung.

En av de yngre jättarna kom släntrande fram till honom.

"Det blir du som ska springa mot Tjalfe. Nu ska ni gå till startlinjen för att löpa första loppet."

På en signal från kungen satte Tjalfe och Huge sedan iväg så fort benen kunde bära dem. De tycktes nästan inte nudda marken. Huge kom i mål så långt före Tjalfe att han hann vända sig om och hälsa honom välkommen.

"Nja, Tjalfe", sade Utgårdaloke, "om du tänker dig att vinna den här tävlingen, får du nog anstränga dig litet mer. Jag måste dock säga, att jag aldrig har sett en man från Midgård springa så fort."

Sedan gick Tjalfe och Huge tillbaka till startlinjen igen och på kungens signal sprang de iväg så fort benen kunde bära dem. När Huge nådde målet, låg Tjalfe ett helt bågskott efter.

"Tjalfe är förvisso snabb", sade kungen. "Men jag tror att segern är utom räckhåll för honom nu. Det tredje loppet får avgöra saken."

Tjalfe och Huge återvände till startlinjen och när signalen kom sprang de så snabbt att fötterna inte tycktes nudda marken. Och den här gången var Huge dubbelt så snabb som Tjalfe. När Huge nådde målet var Tjalfe inte ens halvvägs. Nu var det inte längre någon tvekan om vem som var snabbast.

"Nu är det din tur, Tor", sade Utgårdaloke. "Du är känd för att skryta med dina konster. Vilken av dem vill du nedlåta dig till att visa oss?"

"Jag ska dricka", sade Tor. "Och jag tvivlar på att det finns någon här som kan få i sig lika mycket som jag."

"Det låter bra", sade jättarnas konung.

Sedan återvände alla in i hallen och en tjänare satte ett bräddfullt horn i Tors hand.

"Vi anser att en man som kan tömma detta horn i ett drag, är bra på att dricka", sade kungen. "Några behöver två drag för att tömma det, men ingen här är så klen att han inte kan tömma det i tre."

Tor granskade hornet. Han tänkte att han hade sett större, men det var ovanligt långt. Han var å andra sidan mycket törstig, för Utgårdaloke hade inte gett dem så mycket som en droppe att dricka sedan de kom.

Han höjde hornet till munnen, slöt ögonen, och började svälja i gigantiska klunkar. Men Tor tappade andan innan hornet var tomt. Han kikade ned i det och upptäckte till sin förvåning att ölet knappast hade sjunkit alls.

"Du drack en hel del", dånade Utgårdaloke, "men inte tillräckligt.

Åskguden tittade bistert på hornet.

"Om någon hade sagt mig att Tor inte kunde dricka mer än så, hade jag inte trott honom", sade jätten. "Men jag vet att du kommer att tömma det i andra försöket."

Tor sade ingenting. Han lyfte bara hornet till munnen och utan att svälja hällde han drycken rakt ned i strupen tills han var tvungen att flämta efter luft. Tor kikade ned i hornet igen. Avståndet till kanten hade ökat, men han tyckte att han hade gjort sämre ifrån sig nu än vid första försöket. "Vad gör du, Tor?" frågade Utgårdaloke. "Har du inte lämnat kvar litet för mycket? Ska du lyckas tömma hornet nu, måste ditt tredje försök bli det bästa."

Tor glodde på hornet och hans röda skägg stod på ända.

"Jag vet att man ser upp till dig i Asgård. Men här kommer ingen att beundra dig, om du inte gör bättre ifrån dig i någon annan tävling än du gjort i den här."

Då blev Tor rasande. Han satte hornet till munnen och svalde i våldsamma klunkar. Han drack tills han kände att han inte rymde mer men hornet var ändå inte tömt. Tor slängde hornet till tjänaren och ville inte dricka mer.

"Det är tydligt nog", anmärkte Utgårdaloke, "att din mannakraft inte alls är vad vi trott. Vill du nu pröva på andra lekar? Något som gör dig större rättvisa än öldrickning?"

"Jag kan visa mitt värde på många sätt", sade Tor buttert. "Ingen i Asgård skulle säga att mina klunkar var ynkliga."

Utgårdaloke log ned mot Tor.

"Yngre jättar brukar tävla om att kunna lyfta min katt från marken. Inte för att det är en bragd som skattas särskilt högt. Jag skulle verkligen inte föreslå det för den mäktige Tor, om jag inte med egna ögon sett att du inte ens är hälften så stark som jag trodde att du var."

Som om den hade väntat på sin husbondes ord reste sig en grå katt under högsätet och hoppade ned på golvet. Och det var ingen liten katt.

Tor gick fram och stack en kraftig arm under katten och började lyfta. Men när han lyfte, sköt katten rygg. Nu tog Tor till båda händerna, men djuret krökte bara ryggen ännu mera, så att den till slut bildade en brant regnbåge över gudens huvud. Men de fyra tassarna stod kvar på golvet.

Jättarna nere på hallens bänkar skrattade åt katten som så helt utan ansträngning kunde motstå Tors styrka. Nu stod Tor på tå under katten med händerna stadigt placerade mellan kattens ben och sträckte armarna så högt upp han förmådde. Och när han nu hade lyft så mycket det gick, var katten till slut tvungen att lyfta ena tassen. Mer än så lyckades inte Tor åstadkomma.

"Det var som jag trodde", sade Utgårdaloke. "Det är en ganska stor katt och Tor är en pyssling jämfört med de kraftiga karlarna i den här hallen."

"Kalla mig vad du vill!" skrek Tor. "Men låt någon komma och brottas med mig här på stället. Nu är jag verkligen arg." Åskguden glodde på jättarna runt omkring. Han var utom sig för sina misslyckanden och för kungens alla gliringar och glåpord.

Utgårdaloke tittade längs bänkarna och krafsade sig på hakan. "Jag kan inte se någon här som skulle vilja brottas med dig", sade han. "Alla skulle tycka det var under deras värdighet."

Tor började nu undra om det inte vore dags att låta Mjölner komma till tals. Han fingrade på hammaren och gnisslade tänder. "Vänta nu!" sade Utgårdaloke. "Jag har en idé. Gå och leta rätt på Elle, min gamla fostermor. Tor kan brottas med henne, om han vill."

Jättarna kluckade av skratt.

"Hon har lagt ned män som är starkare än Tor", sade Utgårdaloke.

Efter en stund kom en förfärlig gammal kärring inhaltande i hallen och fram till högsätet. Jättarnas konung reste sig för att hälsa sin fostermor och frågade henne om hon ville brottas med Tor.

Elle gick med på det och ställde undan sin käpp. Tor närmade sig försiktigt den gamla kvinnan. Men i samma stund som han lade sin hand på henne, förstod han att hon var mycket starkare än hon verkade. Tor lyfte och kämpade och grymtade, men den gamla stod där stadig och orubblig. Ju mer han tog i, desto lättare tycktes hon kunna stå emot.

Nu tog Elle till knep och konster, och plötsligt överrumplade hon Tor. Med ett stadigt grepp försatte hon honom ur balans. Tor visade tänderna och klängde sig desperat fast vid Elle. Han försökte få henne med sig ned, men efter en stunds kamp fick hon ned honom på ena knät.

"Det räcker!" ropade Utgårdaloke. "Det är bra. Du har redan visat oss din styrka, och behöver inte brottas med någon annan." Det var nu sent på kvällen och Utgårdaloke gjorde plats för Tor och hans följeslagare på långbänkarna. De försågs med så mycket mat och dryck de kunde önska sig, och där blev de sittande större delen av natten i gästvänligt lag.

Tor och Loke och Tjalfe och Röskva var de första som vaknade när dagen grydde. De klädde sig och gjorde sig redo att lämna Utgård. Men också Utgårdaloke vaknade och han lät duka fram en riklig frukost åt sina gäster och visade dem stor vänlighet.

När de hade ätit följde han dem ut ur borgen och en bit på väg. I den tidiga morgonsolens strålar vandrade de så ett tag över den gröna slätten. Jättarnas konung var så vänlig som man kunde önska sig, men Tor var fortfarande dämpad efter vad han varit med om dagen innan och Loke var ovanligt tyst. Tjalfe och Röskva däremot var glada över att de kommit levande från Utgård.

"Så där ja", sade jättarnas konung, "nu måste jag lämna er. Tor, hur tycker du att din färd har varit? Har den blivit så som du hade tänkt dig? Och har du någonsin mött en mäktigare man än jag?"

Tor skakade på huvudet. "Jag kan inte förneka att jag har utgjort en slät figur", sade han. "Värre ändå är att du nu kommer att säga om mig att jag inte är mycket att räkna med, och det tycker jag sämst om."

"Hör på mig, Tor", sade jätten. "Nu när vi är utanför Utgårds murar ska jag berätta sanningen för dig; och så länge som jag lever och mitt folk lyssnar på vad jag har att säga, så kommer du inte innanför dessa murar igen."

Tor såg förbryllad ut. "Om jag hade vetat vilka krafter du besitter, skulle du inte ha kommit in nu heller", fortsatte Utgårdaloke. "Det är då säkert, för du var nära att bringa oss alla i fördärvet. Jag har förvänt synen på er med mina trollkonster.

Det var mig ni mötte i skogen. Kommer ni ihåg min säck? Jag hade knutit till den med järn och trolldomsrunor, så det var inte konstigt att du, Tor, inte kunde få upp den.

Sedan slog du mig tre gånger med din hammare, Tor. Det första slaget var det lättaste, men det hade räckt för att döda mig, om det träffat. Det där berget som ser ut som en sadel inte långt från min borg, det har nu tre fyrkantiga dalsänkor - en som är mycket djup - det är de tre märken som din hammare gjorde. Jag höll berget mellan dig och mig, men du märkte det inte, för jag förvände synen på dig.

Så var det också när ni tävlade med mitt folk. Loke var glupande hungrig och åt mycket snabbt. Men Läge var ingen jätte, det var ingen mindre än den otyglade elden. Han slukade tråget och köttet lika fort. Och när Tjalfe löpte kapp med Huge, så tävlade han mot min egen tanke. Och hans utsikter att springa snabbare än tanken är inte stora.

Och du, Tor", fortsatte Utgårdaloke, "när du drack ur hornet, kunde jag nästan inte tro mina ögon. Du visste inte att hornets andra ända stod i havet. När du kommer tillbaka dit, ser du vad du gjort. Det kallas ebb." Jätten skakade på huvudet. "Och den där katten!" dånade han. "Alla blev förfärade när du fick den att lyfta ena tassen från golvet. Den katten var Jörmungand, Midgårdsormen, som ligger runt hela världen och biter sig i sin egen svans. Så väldigt sträckte du dig att han var nära att tappa greppet om svansen, och det vet du att när så sker, då stundar Ragnarök.

Det var också ett under att du stod rycken mot Elle så länge och att hon bara fick ditt ena knä i golvet. För Elle, ska du veta, är ålderdomen. Och alla som inte stupar för svärd eller dör av sjukdom eller olycka blir till slut besegrade av henne.

Och nu är det bäst för oss båda att du aldrig kommer hit igen. Skulle du göra det, kommer jag att skydda borgen och mitt folk med likadana knep som de du sett och fler därtill, så att du inte kan skada oss."

Tor kokade av ilska och han grep hammaren och höjde den för att slå, men då var Utgårdaloke försvunnen. Tor tänkte då gå tillbaka till Utgård för att förstöra borgen. Men inte heller Utgård stod att finna. Där fanns endast en vidsträckt slätt som skimrade i morgonsolen.

Det enda som påminde om Utgård och jättarnas konung var det sadelformade berget med de tre fyrkantiga dalsänkorna.


Skriv en kommentar

Historiakanalen.se - För dig som vill läsa om myter och legender