Tillbaka till nordisk mytologi
Skapelsen
Svidande is, glödande eld; det var livets uppkomst.
Längst i söder finns ett område som heter Muspelheim. Det landet flammar av dansande lågor. Det sjuder och strålar. Ingen kan stå ut där som inte är född där. Där bor Surt, den svarte. Längst bort i sitt rike sitter han med ett brinnande svärd i sina händer. Han väntar redan på världens slut, då ska han resa sig och anfalla gudarna och omvärva hela världen med eld.
Längst i norr finns ett område som heter Nifelheim. Där är allt insvept av is och täckt med väldiga vidder av snö. I landets hjärta ligger källan Hvergelme och därur framväller elva floder som kallas Elivågor.
Mellan dessa områden sträckte sig en gång ett väldigt tomrum som hette Ginnungagap. Floderna som strömmade ur Hvergelme störtade ned i detta gap. Det fradgande giftet i dem tjocknade och stelnade som slagg och floderna förvandlades till is. Från det giftiga isvattnet steg imma - ett oändligt dystert duggande som lade sig som rimfrost. Så pågick det tills Ginnungagaps norra del fylldes av en tung massa av is och rimfrost. Det var ett ödsligt område plågat av häftiga vindstötar och stormar.
Om den norra delen av Ginnungagap var köld och is, så var den södra delen smältande och glödande. Men mitt i gapet var det ett milt och stilla blidväder. Där mötte det heta draget från Muspelheim rimfrosten från Nifelheim och isen började töa och droppa. I dessa droppar vaknade liv och dropparna formade sig till en jätte och han kallades Yme.
Yme var en frostjätte och han var från sin födelse ond. Medan han sov började han svettas. En man och en kvinna växte fram ur fukten i hans vänstra armhåla, och hans ena ben avlade en son med det andra. Yme blev stamfader för frostjättarna, eller rimtursarna.
När isen i Ginnungagap fortsatte att smälta uppstod ur sörjan en ko. Hon kallades Audumla. Yme närde sig på de fyra floder av mjölk som rann från hennes spenar, och Audumla närde sig genom att slicka rimfrost av stenblock som smakade salt. På kvällen den första dagen stack en mans hår ut ur stenen. Audumla fortsatte att slicka och på kvällen den andra dagen hade en mans huvud kommit fram. Audumla slickade också den tredje dagen och på kvällen hade en hel man kommit fram. Hans namn var Bure. Bure var lång och stark och såg bra ut. Med tiden fick han en son som kallades Bor, och Bor äktade dottern till en av rimtursarna. Hon hette Bestla och hon blev mor till tre barn, alla söner. Den förste hette Odin, den andre Vile och den tredje Ve.
Allt detta skedde i begynnelsen, innan det fanns sand, svala vågor och vajande gräs. Det fanns ingen jord och ingen himmel därovan. Där fanns bara Muspelheim och Nifelheim och Ginnungagap däremellan.
Bors tre söner hyste ingen kärlek till Yme och den växande hopen av vildsinta och brutala frostjättar och allt efter som tiden gick började de hata dem. Till slut anföll de Yme och dödade honom. Hans sår var som källflöden. Så mycket blod strömmade från dem och så snabbt forsade det, att det dränkte alla rimtursar utom Bergelme, hans hustru och husfolk. De räddade sig upp på gårdens kvarnlave. Odin, Vile och Ve lyfte upp den döde rimtursen på sina axlar och bar honom mitt ut i Ginnungagap. Där skapade de världen av Ymes kropp. Jorden lade de ut av hans kött och bergen byggde de av benknotorna; tänder och käkar och krossat ben blev till block och stenar.
Av det strömmande blodet gjorde Odin, Vile och Ve insjöarna och haven. När de format jorden lade de runt denna det största havet. Och det är så stort att de flesta män skulle förkasta blotta tanken på att försöka korsa det.
De tre bröderna lyfte sedan upp Ymes skalle och skapade av den, himlavalvet och placerade det så att dess fyra hörn nådde till jordens ändar. Under vart hörn satte de en dvärg, och deras namn är Östre och Västre, Nordre och Södre. Sedan tog Odin och Vile och Ve gnistar och glöd från Muspelheim i söder och satte dem mitt i Ginnungagap för att lysa upp himlen där ovan och jorden där nedan. Sålunda gav bröderna varje stjärna dess riktiga tillhåll, så att somliga satt stilla i skyn och andra fick röra sig på de vägar som var bestämda åt dem.
Jorden var rund och låg inom den ring som det djupa havet formade. Bors söner stakade ut landområden längs kusten och gav dem till frostjättarna och bergjättarna; de kallade landet Jotunheim och där slog sig jättarna ned och förblev där. Jättarna var så fientliga att de tre bröderna byggde en vall runt ett stort område längre inåt land. Vallen formade de av Ymes ögonbryn och de kallade området Midgård. Solen värmde stenarna i Midgårds jord och marken var grön av spirande lökar. Bors söner använde också Ymes hjärna. De slängde upp den i skyn och förvandlade den till alla de olika moln vi kan se.
En dag klev Odin, Vile och Ve fram genom vågskummet i vattenbrynet där hav mötte land. De hittade då två trådstammar med rötterna uppslitna ur marken. Den ena var en ask, den andra en alm. Bors söner reste upp dem och skapade av dem den förste mannen och den första kvinnan. Odin blåste in livets ande i dem; Vile gav dem gott förstånd och ett känsligt hjärta; Ves gåva var hörsel och syn. Mannen kallades Ask och kvinnan Embla och gudarna gav dem Midgård att leva i. Alla folk och släkten härstammar från dem.
En av de jättar som bodde i Jotunheim hade en dotter som hette Natt och som var svart och mörk som de övriga i släkten. Hon gifte sig tre gånger och tredje gången med Delling som var av Odins ätt. Deras son hette Dag. Och som alla andra på faderns sida var Dag ljushyllt och strålande. Då tog Odin Natt och hennes son Dag, placerade dem i vagnar som drogs av hästar och satte dem i skyn för att fara runt världen. Natt far först och hennes häst har en man som glimmar av rimfrost. Dags häst har en man som strålar och lyser upp både himmel och jord.
Det bodde en man i Midgård som hette Mundilfare. Han hade två barn och de var så vackra att han kallade sonen Måne och dottern Sol. Odin och hans bröder och deras avkomlingar, asarna, förargades över denna djärvhet. De nappade till sig de båda barnen och satte dem på himlen för att styra solens och månens vagnar. Måne är den som åker först. Han visar månen dess väg och bestämmer när den ska växa eller avta. Han far inte ensam som du kan se om du tittar upp på månskivan, för Måne plockade i sin tur till sig två barn från Midgård. De var just på väg hem från källan med en hink vatten på en stång mellan sig, när Måne svepte ned och tog dem till sig.
Sol följer efter bakom. En av hennes hästar kallas Arvaker för att han vaknar så tidigt, den andre heter Alsvinn därför att han är så oerhört snabb och stark. Asarna satte järnkalla blåsbälgar under deras bogar för att hålla dem svala. Sol verkar alltid ha mycket bråttom, och det är för att hon jagas av Skall, vargen som hela tiden ligger tätt efter henne och hugger och morrar. Till slut kommer han att få fatt i henne. Och framför Sol löper en varg som kallas Hate. Han är ute efter Måne och kommer att fånga honom till sist. Vargarna är söner till en gammal jättekvinna som bor i Järnveden, öster om Midgård.
När Bors söner hade skapat den första mannen och kvinnan och satt Natt och Dag, Måne och Sol på himlen, kom de att tänka på maskarna som krälat och myllrat i Ymes kött och som krupit ut över jorden. Då gav gudarna dem förstånd och mänsklig form, men de bor under kullar och berg, i klippskrevor och grottor och håligheter. Dessa maskar kallas dvärgar.
Så skapades jorden och befolkades med människor och jättar och dvärgar. Den omgavs av havet och täcktes av himlen. Sedan byggde Bors söner sitt eget rike och det kallades Asgård. Det var starkt befäst och där fanns gröna slätter och ståtliga borgar och det låg högt ovanför Midgård. De två områdena förenas av Bifrost, den strålande regnbågsbron. Den var byggd av tre färger och med magi och stor konstskicklighet. Den var underbart stark. Alla asarna vandrade över bron och bosatte sig i Asgård. Odin, Allfader, är den äldste och förnämste av dem alla. Det finns tolv höga gudar och tolv höga gudinnor. Det finns också en stor skara andra asar. Och detta var begynnelsen till allt som har hänt i alla världens länder, vare sig det ännu lever i minnet eller är glömt.
Och allt som har hänt det händer under asken Yggdrasils grenar, och där ligger också alla jordens länder. Den asken är det största och förnämsta av alla träd; den är världens axel. Den tornar upp sig över allt som är; dess tre rötter gräver sig ned i Asgård och Jotunheim och Nifelheim, och under varje rot finns det en källa. Odin offrade sitt ena öga för att en enda gång få dricka ur Mimers brunn i Jotunheim. Där fick han då en väldig kunskap och visdom, och med den törsten efter ännu större visdom. En hök och en örn sitter i Yggdrasils grenar, en ekorre kilar upp och ned för stammen, hjortar hoppar omkring bland grenarna och nafsar på bladen, getter sliter och rycker i de späda skotten, en drake gnager den nedtill. De tre nornorna bor vid Urdarbrunn: Urd, Verdandi och Skuld. De bestämmer över människornas öde från den första dagen till den sista. Och varje dag öser de vatten på askens grenar. Yggdrasil ger sig själv liv, den ger liv till det ofödda. Vindarna virvlar runt den och Yggdrasil sjunger eller stönar. Yggdrasil har alltid varit, den är och kommer alltid att vara.