Tillbaka till nordisk mytologi
Berättelsen om Rig
Lyssna nu noga! Vem kan höra ljudet av gräs som växer? Ljudet av ull som växer på fårets rygg?
Vem behöver mindre sömn än en fågel?
Vem äger en sådan örnblick att han, dag som natt, kan se minsta rörelse hundra rastmil bort?
Heimdall och Heimdall och Heimdall.
Men vem kunde veta att den där figuren på stranden var Heimdall? Gudarnas väktare hade lämnat sitt horn i säkerhet i visdomens källa; han hade lämnat sin guldmanade hingst bakom stallets dörr. Ensam klev han över den flammande regnbågsbron från Asgård till Midgård.
Hela dagen vandrade Heimdall, medan solen flydde mot väster undan vargen, och vid skymningen nalkades han en fallfärdig torvtäckt hydda. Den var så skraltig att den såg ut att kunna ramla ihop om örnjätten Hräsvelg bara flaxade en enda gång med sina vingar. Heimdall fick huka sig för att komma in genom dörren. Han klev över en hög med lumpor och stod så på ett stampat jordgolv. Det tog guden en stund att vänja sig vid mörkret i det illaluktande och rökiga rummet. Hans ögon sved och han kände kväljningar. Sedan urskilde han ett bord som stod på bockar, en bänk, mera lumpor i ett hörn, någon sorts skåp som lutade sig mot den fallfärdiga väggen och mitt i rummet, vid eldhärden, såg han två hukande gestalter. Det var Ae och Edda, Farfarsfar och Farfarsmor, som satt och såg på varandra över elden.
"Är jag välkommen?" frågade Heimdall. "Vad heter du?" sade Ae.
"Rig", svarade Heimdall.
"Du är välkommen", sade Edda.
Guden gick så in och satte sig hos Ae och Edda. Han talade kloka och vänliga ord och snart hade han fått den bästa platsen vid elden. Då och då kikade han förhoppningsfullt ned i grytan som hängde över härden. Efter en stund reste sig Edda och hasade iväg till ett hörn av den stinkande hyddan, rotade en stund, kom tillbaka och lade en brödkaka på bordet. Den var tung och kompakt, uppblandad med sådor. Den gamla kvinnan krokade av grytan med tunt köttspad och satte den också på bordet.
Efter måltiden var Ae och Edda och deras gäst färdiga att lägga sig att sova. Återigen talade guden kloka och vänliga ord och snart hade han fått den bästa platsen, den mitt i sängen, med Ae på sin ena sida och Edda på den andra. I tre nätter stannade guden hos Farfarsfar och Farfarsmor. Sedan fortsatte han sin väg. Varje dag drog de två hingstarna, Arvaker den morgontidige och Allsvinn den snabbe, solens vagn över himlen. Och Dag själv for lugnt runt världen. Den skinande manen på hans hingst lyste upp jord och himmel. Men en kväll började Natt strama åt tyglarna på sin häst och varje morgon glittrade nu jordens ansikte av frost som föll från hans betsel. Sommaren miste sin styrka och dagarna blev kortare. Så visade den stränga vintern sin hand, och den var full av frost och snö och is, och av vindar som ryckte och slet.
Snart hade nio månader gått och Edda födde en son. Han vattenöstes och modem lindade honom. Han hade korpsvart hår och Ae och Edda kallade honom Träl.
Även om Träl inte var så vacker som de kanske önskat sig, var han förvisso värd att skåda och lik sina föräldrar. Hans skinn var rynkigt från första stund; händerna var skrynkliga, fingrarna korta och tjocka, knogarna knotiga. Ansiktet var rent ut sagt fult. Ryggen var sned och fötterna tycktes för stora.
Träl var trots allt stark och som åren gick fick han god nytta av sin styrka. Dag ut och dag in, dagarna i ända, slet han i skogen med att samla ved. Risknippe efter risknippe band han ihop och kånkade hem till bränsle.
När Träl var en ung man, kom det till hans hydda en flicka som på alla sätt var hans like. Hon var mager och hjulbent, fötterna var platta och lortiga, de solbrända armarna flagade och hennes näsa var sned. Hon hette Tir, Trälkvinna.
Träl tyckte om Tirs utseende och Tir tyckte om Träls. Mycket snart satt de båda tillsammans vid elden och hade bara ögon för varandra. Och strax därpå hade de ställt i ordning en bädd - ett bolster med en hårig filt - och hela kvällen satt de och viskade med varandra.
Det var inte den sista natten som Träl och Tir sov tillsammans. De fick en hel skock med förnöjsamma ungar. Deras söner hette: Larm och Fjös, Klump och Broms, Kefse och Sur, Kloss och Tjockis, Latmask och Grå, Sne och Klumpben. De tolv sönerna lagade den fallfärdiga hyddan. De spred ut gödsel på åkrarna runt om. De vallade getter och skötte svin och de grävde torv.
Träl och Tir hade också döttrar: Klassa och Klumpa, Tjockbena och Asknäsa, Ysja och Tjänarinna, Sladdran, Trasfia och Tranbena.
Detta var Aes och Eddas avkomlingar; från dem härstammar trälarnas släkte.
Heimdall hade fortsatt sin resa. Han tog närmaste vägen till nästa gård och kom fram till dörren i den blå timmen, när dagen gick över i kväll. Guden knackade på och steg in. Mitt i rummet brann en eld och intill den såg Heimdall Afe och Amma, Farfar och Farmor, sitta.
Afe hade en träbit i knät och täljde på den med en kniv för att göra en vävbom. Knivbladet och högen med vita träspån vid hans fötter lyste i skumrasket. Afes hår var kammat och lockade sig över pannan; skägget var ansat. Hans kläder - skinnrock och byxor - var lika välskötta som hans hår.
Amma snodde lin från en slända, spann tråd. Hon spände och sträckte, försjunken i sitt arbete. Hon bar en enkel klänning och en sjal över axlarna som var fäst med ett vackert spänne.
"Är jag välkommen?" frågade Heimdall. "Vad heter du?" frågade Afe.
"Rig", sade Heimdall.
"Du är välkommen", sade Amma.
Så guden satte sig hos Afe och Amma. Han talade kloka och vänliga ord och snart hade han fått den bästa platsen vid elden. Då och då kikade han förhoppningsfullt i grytan som hängde där. Efter en stund slutade Amma arbeta och reste sig upp. Hon tassade över rummet till en stadig ekkista och ur den tog hon fram en kaka rågbröd, en smörklimp och knivar och skedar som hon dukade fram på bordet. Hon fyllde en stor kanna i ölfatet som stod vid dörren, och sedan krokade hon av grytan med kokt kalvkött och satte den på bordet.
Efter måltiden var Afe och Amma och deras gäst beredda att lägga sig och sova. Guden talade kloka och vänliga ord och strax hade han fått den bästa platsen i sängen, den i mitten, med Afe på ena sidan och Amma på den andra. Guden stannade hos Farmor och Farfar i tre nätter. Sedan fortsatte han sin väg.
Varje dag drog de två hästarna solen över himlen och Dag själv for lugnt sin väg runt världen. Men en kväll började Natt strama åt tyglarna på sin häst och varje morgon glittrade nu jordens ansikte av frost som föll från hans betsel. Sommaren miste sin styrka och dagarna blev kortare. Så visade den stränga vintern sin hand, och den var full av frost och snö och is, och av vindar som ryckte och slet.
Snart hade nio månader gått och Amma födde en son. Han vattenöstes och lindades av sin mor. Hans kinder var rosiga, hans ögon ljusa och klara och Afe och Amma kallade honom Karl. Karl växte fort och han var stark och välbyggd. När tiden var inne lärde han sig att köra oxar med pikstav och hur man skulle fästa billen och risten på en plog. Han lärde sig att bygga hus och lador - hur man grävde grund och reste stolpverket, täckte med torv och lade ett tak. Han blev också en skicklig vagnmakare.
När Karl vuxit upp till man fann hans föräldrar en hustru åt honom - det var den fagra dottern till en fri bonde som bodde i närheten. På den överenskomna dagen fördes hon av brudföljet i en vagn till Karls egen gård. Hon bar en kappa av mjukt getskinn och var svept i brudslöja. En nyckelknippa skramlade vid hennes midja. På så vis fick Afe och Amma en svärdotter. Hon hette Snör. Karl och Snör utrustade gården och ordnade allt så som de ville ha det. De växlade ringar och bäddade sängen med täcken.
Karl och Snör fick en hel hop förnöjsamma barn. Sönerna kallade de: Hall och Dräng, Höld och Tegn, Smed och Bred, Bonde och Bundenskägge, Bue och Bodde, Brattskägg och Segg.
Karl och Snör hade också döttrar: Snot och Brud, Svanne och Svarre, Sprakke och Fljod, Sprund och Viv, Feima och Ristil.
Detta var Karls och Snörs barn och från dessa härstammar odalmännens släkte.
Heimdall hade fortsatt sin resa. Han gick kortaste vägen till en präktig hallbyggnad i närheten. De stora dörrarna vätte mot söder och på en av dörrposterna fanns en skönt snidad ring av trä som öppnade och stängde porten.
Guden öppnade och steg in. Han gick genom en lång förstuga och kom in i salen där golvet nyss hade beströtts med halm.
I den höga salen såg guden Fader och Moder. De såg på varandra och händerna var flinka. Fader snodde en bågsträng, böjde den snidade bågen av almträ och skäftade pilar.
Moder strök och stärkte ärmar. På huvudet bar hon en hätta, på bröstet hängde vackra smycken. Hennes linne var blått med släpande ärmar. Pannan var ljus och halsen vit.
"Är jag välkommen?" frågade Heimdall. "Vad heter du?" frågade Fader.
"Rig", sade Heimdall.
"Du är välkommen", sade Moder.
Guden gick och satte sig hos Fader och Moder. Han talade kloka och vänliga ord, och snart hade han fått den bästa platsen vid elden. Moder förspillde ingen tid. Hon tog fram en broderad linneduk och la den över bordet. Hon hämtade vitt bröd av det finaste vetemjöl; skålar med silverkant fyllda till randen med ost och lök och kål; läckert brynt fläsk och hästkött och lamm; fint grillade rapphöns och ripor. Kannan var inte fylld med mjöd och öl utan med vin, och bägarna var gjorda av tungt silver.
Efter måltiden ville Fader och Moder och deras gäst lägga sig och sova. Guden talade kloka och vänliga ord och snart hade han fått den bästa platsen i sängen - den i mitten. Fader sov på hans ena sida, Moder låg på den andra. I tre nätter stannade guden hos Fader och Moder. Sedan fortsatte han sin färd.
Varje dag drog de två hingstarna solen över himlen och Dag själv for lugnt sin väg runt världen. Men en kväll började Natt strama åt tyglarna på sin häst och varje morgon glittrade nu jordens ansikte av frost som föll från hans betsel. Sommaren miste sin styrka och dagarna blev kortare. Så visade den stränga vintern sin hand och den var full av frost och snö och is, och av vindar som ryckte och slet.
Snart hade nio månader gått och Moder födde en son. Han vattenöstes och sveptes i siden. Han hade ljust hår och rodnande kinder och blicken var grym som en orms. Fader och Moder kallade honom Jarl. Jarl bemästrade snabbt olika färdigheter. Han lärde sig att hålla och hantera den blanka skölden och hur han skulle svinga en lans. Liksom sin far snodde han bågsträngar, tillverkade bågar och sköt med de darrande pilarna. Han red och jagade. Han lärde sig konsten att fäkta med svärd och han kunde simma över sunden.
En dag kom guden gående ut ur skogen av späda björkar som växte intill hallen. Han gick fram till huset och där satt Jarl ensam.
"Jarl", sade han.
"Du är välkommen", sade Jarl.
"Jag har med mig en gåva till dig", sade guden. Han visade Jarl en bunt rödmålade stavar med inristade tecken.
Jarl stirrade på dem. Han hade aldrig sett något sådant förut. "Det här är runor, magiska ord."
Jarl såg på guden, sedan på runorna, sedan på guden igen. "Känner du orden mot det som pinar sinnet, pinar hjärtat och pinar kroppen?"
Jarl skakade långsamt på huvudet.
"Känner du orden som bringar vatten på en eld? Känner du orden som får havet att somna?" Hela dagen förklarade guden runornas hemligheter för Jarl, och Jarl kände sig full av förväntan och iver. Han tyckte att han hade väntat på det här ögonblicket hela livet.
"Jag har ännu en sak att berätta för dig", sade guden när dagsljuset började blekna bort.
"Vad är det?" frågade Jarl.
"Min son." Guden slöt Jarl i sina armar. "Du är min son." Och han berättade hur han hade besökt hallen för så länge sedan. "Du är min son: och som jag är Rig Konungen, ska du bli Rig Konungen. Nu är tiden inne att dra ut och erövra länder, att erövra åldriga konungahallar och att anföra krigarskarorna."
Guden såg genomträngande på Jarl, som var hans son, sedan vände han på hälen och försvann ut ur den strålande hallen och in i mörkret.
Jarl tvekade inte ett ögonblick. Han lämnade hallen där han hade bott sedan han föddes. Han red genom en mörk skog och mellan frostglittrande hotfulla klippbranter, och på en svåråtkomlig plats byggde han sin egen gård. Där samlade han en skara trogna följesmän kring sig.
Jarl satte upp på sin häst och skakade sitt spjut och svängde sin sköld. Han störtade in i striden med sina kämpar och med svärdet utdelade han dödande hugg och färgade marken röd. Han dräpte krigare och tog land. Inom kort ägde Jarl inte mindre än arton hallar. Han vann stor rikedom och var givmild mot sina män. Han gav dem fingerringar och armringar av guld; han gav dem ädla stenar; han gav dem kraftiga och snabbfotade hästar. Hans följesmän kallade honom Rig Jarl; de kallade honom Konung.
När tiden var inne skickade Jarl budbärare till hövdingen Herses hall. De bad om hans dotter Emas hand. Hon var ljus och hade långa smala fingrar och genomförde allt hon satte sig i sinnet.
Herse var förtjust. Sedan Erna hade förberett sig på lämpligt sätt, eskorterades hon av budbärarna till Jarls hall. De hade brudslöjan med sig. Erna och Jarl levde nu samman på bästa vis.
Jarl och Erna fick en hel skara förnöjsamma barn. Där var Bur, som var äldst, och Barn som kom därnäst, Jod och Adal, Arve och Mög, Nid och Nidjung, Son och Sven, Kund och Kon. Kon var den yngste. Snart lärde sig alla pojkarna att idrotta och simma. När de blev äldre tämjde de vilda djur, gjorde runda sköldar, karvade bågar och skakade lansar.
Men Kon den Unge lärde sig runorna av sin far, lärde sig den uråldriga kunskapen. Med tiden kunde han göra en svärdsegg slö och få havet att stillna. Han förstod fåglarnas språk, han kunde kväva flammor och dämpa starka känslor - det rasande sinnet eller det värkande hjärtat hos en olycklig man. Och han hade åtta mäns styrka.
Kon och Jarl delade den hemliga kunskapen om runorna, och Kon var till och med mera skarpsinnig och vis än sin far. Han ansåg att också han skulle få rätt att kallas Rig Konungen. Och så blev det i sinom tid.
En dag red Kon ut i den dystra, mörka skogen. Han lockade ned fåglarna från deras grenar och lyssnade till dem.
En kråka satt på en gren ovanför Kons huvud. "Kon", kraxade den, "varför använder du din tid till att locka fåglar att tala med dig? Bättre gjorde du om du satte iväg på din hingst och visade din djärvhet i strid."
Kon lyssnade noga på kråkans råd.
"Vilka män har mera storslagna hallar än dina?" fortsatte kråkan. "Vilka män har vunnit större rikedomar än du - guld och juveler och dyrbara ting?"
Kon svarade inte, men han knöt nävarna.
"Vilka män är skickligare än du på att styra sina skepp i det svidande saltstänket på havets vidder?"
Kon svarade fortfarande inte.
"Dan och Danp, Dan och Danp, Dan och Danp", sjöng kråkan. Den sneglade på Kon. "De vet hur man härdar sina vapen i fienders blod... "
Här avbryts grundtexten och därför är sagan oavslutad. Dess syfte var förmodligen att fastslå de danska kungarnas gudomliga ursprung.