Tillbaka till nordisk mytologi
Lokes barn och Fenrisulvens fjättrande
Loke var inte alltid tillfreds med sin trogna hustru Sigyn. Han gav sig då iväg österut till Jotunheim, där han tillbringade dagar och nätter med jättinnan Angerboda.
Loke och Angerboda fick tre barn som alla var vidunder. Fenrisulven var äldst. Jörmungand, den största av alla ormar, kom därnäst, Och den tredje var en dotter som kallades Hel. Hels utseende gjorde att hon skulle synas väl även om hon befann sig i en hop på tusen kvinnor. Halva ansiktet och kroppen var som en vanlig kvinnas, men den andra halvan var svartblå och anfrätt av förruttnelse. Hon såg alltid dyster och grym ut och blicken var nedslagen.
När asarna fick veta att Loke gett upphov till dessa barn, fylldes de av ängslan. De samlades vid Urdarbrunn och diskuterade vad som skulle göras. De tre nornorna var inte särskilt uppmuntrande.
"Deras moder är ond", sade Urd. "Men fadern är värre", sade Verdandi.
"Vänta er inget annat än ont av dem", sade Skuld. "Ni kan vara säkra på att de kommer att orsaka er skada och bekymmer." Gudarna kom så överens om att Lokes barn måste tas till fånga. En natt stormade de in i Angerbodas hall, satte munkavle på jättinnan och band henne innan hon ens hunnit gnugga sig i ögonen. Sedan grep de hennes barn och förde dem med sig tillbaka till Asgård.
Odin tvekade inte om vad som skulle göras med ormen. Han tog Jörmungand och slungade ut honom i havet som omger Midgård, människornas värld. Där levde sedan ormen och där växte han sig stor. Jörmungand, Midgårdsormen, blev med tiden så lång att han sträckte sig runt hela världen och kunde bita tag i sin egen svans.
Odin tvekade inte heller om vad som skulle göras med ormens syster. Han slungade henne ned i dimmorna och mörkret i Nifelheim, den värld som ligger under de andra. Han bestämde att hon skulle ha uppsyn över de döda, alla de som dog av sjukdom eller hög ålder i de nio världarna.
Hel gjorde sig hemmastadd på sina vidsträckta marker. Hon omgärdade dem med höga stängsel och stängde till med mäktiga grindar. Där byggde hon sin sal, som hon kallade Eljudne, den regnvåta. Tröskeln ditin är brant och hög och heter Fallfördärv, hennes träl kallas Gånglate och trälinnan heter Gånglata. Hels matskål är Hunger och kniven är Svält. Hon har en säng som heter Sjukläger och runt denna ett omhänge som kallas Glänsande ofärd.
Odin tyckte att det vore bäst om gudarna själva höll ett öga på Fenrisulven. Han verkade till en början inte annorlunda än andra vargar och asarna var överens om att det inte kunde vålla någon skada att låta honom ströva omkring bland Asgårds lundar och fält. Trots det så var det bara Tyr, en av Odins söner, som var modig nog att ensam möta Fenrisulven och utfodra honom med stora stekar för att han skulle vara på gott humör. När asarna såg hur Fenrisulven växte sig allt större för varje dag, ändrade de åsikt om hans ofarlighet. Och när nornorna på nytt varnade dem, och sade att vargen en dag skulle bli Odins död, blev deras ängslan än större. De var ense om att Asgårds heliga marker inte fick befläckas med Fenrisulvens blod, därför måste han fångas och fjättras. De gjorde då en mycket stark kedja, som de kallade Löding, och bad vargen pröva sina krafter på den. Ulven såg på kedjan och tänkte att hans krafter nog skulle räcka till. Han lät så gudarna linda kedjan runt hans hals och kropp och ben. När de var klara spände han musklerna och kedjan brast genast.
Gudarna gjorde utan dröjsmål en annan kedja, dubbelt så stark. Den kallades Drome och den hade länkar större än den största ankarkätting; ingen dödlig skulle ens ha kunnat rubba den.
"Om du kan slita sönder den här kedjan, kommer du att bli berömd för din styrka i alla nio världarna", sade asarna till Fenrisulven. Fenrisulven tittade på Drome. Han tyckte den verkade mycket stark, men sedan tänkte han att han själv vuxit i styrka sedan han slet sönder Löding.
"Ingen vinner ryktbarhet som inte tar risker", sade han bara och lät asarna linda den väldiga kedjan runt hans hals och kropp och ben.
"Är ni klara?" morrade vargen och när gudarna sade att så var fallet, skakade han på sig så det blev ett väldigt rasslande och skramlande; han rullade runt och spände ryggen och slog kedjan i marken och spände sig igen. Då brast kedjan så att bitarna sprätte åt alla håll.
"Om någon kan göra en kedja som håller", sade Odin, "så är det dvärgarna." Han sände iväg Skirne, Frejs budbärare, ned till Svartalvheim. Där gjorde dvärgarna en fjätter som heter Gleipne. Och den är lagad av de kostbaraste ämnen: kattbuller och kvinnoskägg, bergsrot och björnsenor, fiskens andedräkt och fågelspott. Och dessa ämnen har sedan den tiden varit en stor sällsynthet. Gleipne var så len och slät som ett sidenband, men den var märkligt stark.
Asarna for nu ut på en holme i sjön Åmsvartne och bad Fenrisulven följa med. Där visade de honom sidenbandet och bad honom pröva sin styrka på det.
"Den är lite starkare än den ser ut", sade någon. "Men du, Fenrisulven, är stark nog att slita sönder den."
Ulven tittade på Gleipne. "Det där bandet är så tunt", sade han, "att jag inte skulle vinna någon ära på att slita av det. Men om det är gjort med list och trolldom, så kan ni behålla det själva. Jag vill inte ha det lindat runt mina ben."
"Förut", sade en av asarna, "har du lyckats slita sönder massiva järnkedjor. Du kommer inte att ha något besvär med det här bandet."
"Och om du inte förmår göra dig fri från det", sade en annan av asarna, "så släpper vi dig loss; du kan lita på oss."
Då sade Fenrisulven: "Om ni lyckas fjättra mig, så kommer det nog att dröja innan ni befriar mig. Jag vill inte bli bunden med det där snöret. Men jag vill inte heller bli beskylld för att vara feg. Hur ska jag kunna veta att ni inte lurar mig? Bind mig, men som ett bevis på att ni är utan svek, vill jag att en av er lägger sin hand i min mun."
Asarna såg på varandra och undrade vad de nu skulle göra. Då lyfte Tyr långsamt sin högra arm och lade handen i Fenrisulvens gap.
Gudarna fick nu brått att binda ulven. De lindade Gleipne runt hans hals, kropp och ben. Fenrisulven började kämpa emot. Han försökte sparka och· rycka, skaka och knycka. Men ju mer han ansträngde sig desto hårdare stramade Gleipne. När asarna förstod att ulven äntligen var bunden skrattade de alla. Alla utom Tyr för han miste handen.
Asarna fäste nu ett annat band vid Gleipne och drog den fria ändan genom ett hål i ett start stenblock, som de sedan drev ned djupt i jorden. Därpå tog de en annan sten som de fäste ännu djupare och den stenen är Fenrisulvens tjuderpåle. Fenrisulven kastade sig fram och tillbaka och gapade stort för att bita dem. Då tog en av asarna sitt svärd och satte det i ulvens gap. Hjaltet stöder mot underkäken och spetsen sitter i gomtaket. Så fick Fenrisulven munspärr. Han ylade fasansfullt och dregel strömmade från de öppna käftarna, därav bildades en å som heter Vån.
Och såsom Midgårdsormen väntar på havets botten, slingrad runt världen, och som Hel väntar i Nifelheim, omgiven av lik och virvlande dödsdimma, så ligger Fenrisulven på sin ö, bunden och med munspärr, och väntar på Ragnarök.
Kommentarer
2021-04-18 22:38:17, av Noah Sundlof
Bör inte ämnen Sleipner nämnas, i egenskap av Lokes avkomma?
Bör inte ämnen Sleipner nämnas, i egenskap av Lokes avkomma?
Skriv en kommentar