Tillbaka till nordisk mytologi

Stölden av Iduns äpplen

"Tror ni det är klart?" frågade Höne. "Vad tycker ni? Ska jag titta efter?"

"En dag kommer du att kvävas av ditt eget vankelmod", sade Loke, hoppade upp och sparkade undan elden för andra gången.

Odin plockade upp ett stycke kött ur glöden. "Det är fortfarande inte färdigt", sade han. "Men det borde det vara."

"Det är inget fel på elden", sade Höne.

"Och ändå är vår middag lika rå som den var när vi började", sade Loke.

"Ja", sade Odin, "någonting verkar emot."

"Någonting som sitter här uppe", sade en röst ovanför dem.

De tre gudarna tittade upp i grenverket på en ek som stod intill. Där såg de en örn sitta och den var inte liten.

"Låt mig äta mig mätt", sade örnen, "så kommer er oxe att bli klar."

"Eftersom vi vill hinna äta i kväll", sade Odin till örnen, "så får du som du vill."

Örnen skriade och slog med sina väldiga vingar. Sedan kastade han sig ned från trädet. Han lade girigt beslag på oxens båda bogstycken och båda låren. Med ögonen på gudarna hukade han sig ned vid ekens rötter och började äta. Loke blev så arg att han höjde sin stav och drämde den mitt i ryggen på örnen. Fågeln släppte köttet, skriade igen och flög upp i luften. Staven hade fastnat i örnryggen och till sin fasa fann Loke att han inte kunde släppa greppet. Han drog och ryckte och tjöt utan att det hjälpte. Händerna satt fast i staven.

Örnen flög mycket snabbt och alldeles vid marken. Loke släpades fram över stenar och träd. Knän och fötter slog i klipporna, benen skrapades sönder av vassa buskar och törnen.

"Nåd!" skrek Loke.

Örnen svarade inte. Han släpade Loke på ryggen över en jökel tills han var nästan skinnflådd.

 "Nåd!" gallskrek Loke igen. Han trodde att hans armar skulle slitas loss från axlarna.

"Om... ", sade örnen och höjde sig något från marken för att ge Loke litet andrum, "om du svär..."

"Vad då?" bölade Loke. "Jag gör vad som helst! Nåd!"

"Om du svär att föra gudinnan Idun och hennes äpplen ut ur Asgård."

Loke pressade samman läpparna och sade ingenting. Nu förstod han att örnen måste vara en av jättarna som förklätt sig i örnhamn. Örnen dök igen och Loke kunde nästan inte stå ut med smärtan när knän, smalben, fotknölar och tår smällde i klippor och block och stenskravel.

"Nåd!" bönföll Loke. "Jag lovar. Jag svär att göra det."

"Du får sju dagar från idag", sade örnen. "För Idun över regnbågsbron när solen står som högst."

"Jag lovar", ropade Loke.

Loke kände att händerna omedelbart lossnade och han föll ned på den steniga marken. Haltande började han ta sig tillbaka till Odin och Höne medan skymningen föll.

Sju dagar gick och Loke fann ldun där hon vandrade omkring på de sluttande ängarna ovanför sin hall. Hon sjöng tyst för sig själv och korgen med de gyllene äpplena hängde på hennes arm.

"Idun!" ropade Loke.

Gudinnan tystnade och vände sig om.

"Jag gick direkt till dig. Jag kan knappast själv tro att det är sant."

"Vad menar du?" sade ldun.

"Jag såg ett träd som var olikt alla andra", sade Loke. "Det bär gyllene äpplen Idun! Desamma som dina. Ungdomens äpplen! Vi måste genast plocka dem åt gudarna."

"Var?" frågade ldun. "Visa mig!"

"Ta med dina egna äpplen så vi kan jämföra", sade Loke och han gick före över de soliga ängarna, förbi väktaren Heimdalls boning och över Bifrost. Flammorna dansade runt deras fötter när de gick på bron, men skadade dem inte.

Örnen väntade. Så snart som Idun hade satt sina fötter på Midgårds jord flög han upp från ett snår. Han slog med sina svarta vingar, dök ned på gudinnan och grep henne. Sedan flög han raka vägen till Jotunheim med henne och äpplena - för det var som Loke hade misstänkt, fågeln var jätten Tjatse i örnhamn. Tjatse förde gudinnan till sin hall, Trymheim, högt uppe i fjällen. "Här får du stanna", sade han skadeglatt. "Utan dig och dina äpplen kommer asarna att åldras, och jag kommer att vara ung för evigt."

När asarna upptäckte att Idun var borta blev de mycket oroliga. De visste att utan hennes magiska äpplen skulle de tyna bort och bli gamla. Och de började också snart att bli åldersrynkiga och grå.

Asarna kände hur spänsten i deras steg och styrkan i deras kroppar ebbade ut dag för dag.

Odin förstod att han måste samla sina krafter och kalla asarna till rådslag. Alla Asgårds invånare drog så iväg till Gladsheim, den strålande hallen. Det var bara Loke och ldun som saknades.

"Jag såg hur Loke och ldun gick över Bifrost tillsammans", sade Heimdalls tjänare.

Det blev alldeles tyst i Gladsheim.

"Det finns bara en sak att göra", sade Odin. "Vi måste få tag i Loke."

Trots att asarna var trötta och kraftlösa letade de alla ivrigt efter ränksmidaren Loke. Hallar och uthus genomsöktes, dungar och undangömda vrår i hela Asgård finkammades. Alla visste att deras liv hängde på att de fann Loke. Till slut hittade de honom sovande på Iduns egen äng och de grep honom och band honom innan han hann göra motstånd.

Loke fördes vilt protesterande inför Odin. "Hämta tillbaka ldun", sade Allfader. "Valet är inte svårt för dig. Hämta tillbaka ldun och hennes äpplen - annars dödar vi dig."

"Det är sant att jag tog med mig Idun ut ur Asgård", sade Loke. "Men jag hade inget val. Örnen Tjatse hotade mig och jag måste lova att göra som han ville, annars skulle han döda mig."

"Var du tvungen att hålla ditt löfte?" frågade Odin. Lokes ögon glödde till, rött och grönt.

"Eftersom du umgås med örnar", sade Odin, "ska vi rista blodörn på din rygg."

"Nej", sade Loke och ryggade tillbaka inför Odins grymma blick.

"Och revbenen ska vi vika ut." "Nej", sade Loke och kröp ihop.

"Som vingar", sade Odin och bet ihop tänderna hårt.

"Jag ska hitta Idun och hennes äpplen", sade Loke. "Om Freja vill låna mig sin falkhamn, ska jag flyga till Jotunheim. Det svär jag på."

Odin skakade om Loke och släppte honom, och Freja gick raka vägen till sin hall med honom. Hon lyfte ned falkhamnen som hängde över en av takbjälkarna och räckte den till Loke.

Trymheim låg högst uppe på toppen av en tvärbrant klippa och tycktes till och med växa fram direkt ur det svarta berget. Vindarna tjöt omkring jättehallen och hittade vägen in genom väggarna till de kalla och dragiga rummen. När Loke kom fram tidigt på kvällen, hade han sådan tur att Tjatse inte var hemma. Han hade gett sig iväg för att fiska och hans dotter Skade hade följt med.

Loke hittade Idun i ett rökfyllt rum där hon kurade intill elden. Omedelbart sträckte han ut falkvingarna och mumlade magiska runor och Idun förvandlades genast till en nöt. Sedan tog han nöten i sina klor och flög iväg så fort han kunde.

Strax efteråt återkom Tjatse och hans dotter från dagens fisketur. När jätten upptäckte att Idun hade försvunnit, visste han att det inte fanns någon möjlighet för henne att rymma från Trymheim utan hjälp.

Då iklädde sig Tjatse sin örnhamn för tredje gången och satte iväg över fjällen. Avståndet mellan Trymheim och Asgård var mycket stort och örnen var starkare än falken. När Loke närmade sig Asgård, närmade sig Tjatse Loke.

När Odin satt i sitt högsäte och skådade ut över de nio världarna, undgick ingenting hans blick: varken man eller jätte eller alv eller dvärg som rörde sig på marken, inte fågeln i luften eller fisken i vattnet. Vad ingen annan gud kunde se, det iakttog Odin med sitt enda öga. Nu såg han Loke komma flygande med stor fart mot Asgård och han såg örnen Tjatse jaga honom. Han gav genast order om att asarna och asynjorna och deras tjänare skulle skynda till Asgårds mur med allt hyvelspån de kunde bära. "Lägg hyvelspånet mot muren", sade Odin. "Loke kommer."

Det började brusa i den stilla luften som om en plötslig storm närmade sig. Luften vibrerade och gudarna och gudinnorna såg falken högt uppe i skyn med den väldiga örnen strax efter. Falken dök med full fart ned över Asgårds mur och i sina klor höll han alltjämt nöten.

"Tänd spånen!" ropade Odin. "Tänd spånen!"

Flammorna steg nästan osynliga upp i det klara solljuset. Örnen var så tätt efter falken att han inte kunde hejda sin flykt. Han for rakt in i lågorna och hans vingar tog eld. Då kunde han inte längre flyga utan störtade ned strax innanför muren. Asarna var snabbt där och dräpte honom och det dådet blev mycket berömt.

Loke tog av sig Frejas falkhamn. Han tog nöten i sina händer och viskade heliga runor över den. Så stod Idun leende där med sina äpplen, som hon genast gav till de åldrande gudarna.

På något sätt lyckades den listige Loke ta sig in i Sivs låsta sovrum. Han log för sig själv, drog fram en krokig kniv och smög fram till sängen. Tors hustru andades tungt och jämnt, borta från alla världsliga bekymmer. Då höjde Loke sin kniv och snabbt och skickligt skar han av Sivs rågblonda, gyllene hår. Siv mumlade i sömnen men vaknade inte; håret på hennes snaggade huvud stack upp som en stubbåker.

Loke samlade ihop håret och lät det falla på golvet i en mjuk, glänsande massa. Sedan flinade han och lämnade rummet.

"Det var ett skämt", protesterade Loke där han dinglade en bit från marken.

"Vad för sorts skämt?" vrålade Tor och släppte inte taget för ett ögonblick.

"Bara ett skämt", gnällde skämtaren Loke.

"Nå, vad tänker du göra åt det?" krävde Tor att få veta.

"Jag ska ersätta det", gläfste Loke. "Jag ska be dvärgarna om hjälp. Jag lovar."

"Annars... ", sade Tor och släppte ned Loke på marken med en duns. Loke undersökte försiktigt sitt huvud.

"Annars", sade Tor, "ska jag krossa vartenda ben i din kropp." Loke rättade till kläderna och håret och blinkade förskräckt mot Tor. Loke skyndade ut ur Asgård, över Bifrost och ned till svartalvernas land. Han tog sig försiktigt fram genom kulna hålor och utmed mörka och blanka gölar, tills han kom till en väldig grotta. Där hade Ivaldesönerna sitt hem.

Den sluge guden förklarade anledningen till sin resa för de två dvärgarna. "Bara ni dvärgar är tillräckligt skickliga smeder", sade han. "Och bara Ivaldes söner kan spinna guldet lika fint som Sivs hår och bara ni kan förse det ·med sådan trolldom att det kommer att växa på hennes huvud."

"Vad är vår lön för detta?" var allt som Ivaldes söner ville veta.

"Sivs och Tors tacksamhet och gudarnas vänskap", sade Loke. "Det räknas som en hel del. Och ni har min ed på att jag ska betala min del när ni behöver mig." Även om Loke inte erbjöd något annat än löften, tyckte dvärgarna att det antagligen var de som skulle få ut mest av överenskommelsen, eftersom de inte kunde förlora annat än litet ansträngning och några guldstycken. De staplade därför ved på smideshärden som låg i ett hörn av grottan, och medan en av dvärgarna skötte bälgarna började den andre att hamra och spinna guldet. Loke såg förundrat på och hans ögon flimrade röda och gröna i eldskenet.

Ivaldes söner smidde långa gyllene slingor och medan de arbetade mumlade de trollformler. Håret hängde snart som ett glänsande täcke över Lokes utsträckta arm och det räckte att man andades på det för att det skulle rufsas till, så fint var det spunnet. "Inte ska vi väl låta den här fina elden gå till spillo", sade en av dvärgarna.

"Vi kan glädja gudarna ytterligare utan att det kostar extra", sade den andre.

Ivaldes söner började arbeta igen och innan smideshärden hunnit förlora sin hetta, hade de skapat åt Frej ett förunderligt skepp som hette Skidbladne och åt Odin hade de smitt ett spjut som hette Gungne och som var lika starkt som det var lätt. Sedan gav de båda dvärgarna skeppet och spjutet till Loke och förklarade hur gåvornas magi fungerade. På sin väg tillbaka genom de dystra underjordiska grottorna fick Loke en idé. Istället för att skynda sig raka vägen mot Midgårds välkomnande ljus, vek han av nedför en lång gång. Med sina tre skatter i famnen steg han in i bröderna Brokks och Eitres boning.

De två dvärgarna reste sig upp för att hälsa Loke. När de såg härvan av hår och skeppet och spjutet slog deras hjärtan snabbare och det kliade i deras fingrar. Loke lät dem få granska skatterna och vända och vrida på dem. "Har ni någonsin sett ett sådant arbete?" utropade Loke. "Ett sådant fulländat hantverk?"

"Ja", sade Brokk.

"Vems då?" frågade Loke.

"Mitt eget", sade Eitre rättframt.

"Nå", sade Loke långsamt som om tanken just tog form i hans huvud, "du tror alltså att du kan skapa lika fina gåvor som de här?"

"Inte lika fina... " sade Brokk. "Finare", sade Eitre.

"Nej", sade Loke listigt. "Det tror jag inte. Det vågar jag mitt huvud på. Brokk, jag satsar huvudet på att din bror inte kan göra lika kostbara ting som dessa."

Brokk och Eitre antog ivrigt den utmaningen. De lämnade Loke med ett horn fullt av mjöd och stultade in genom en välvd dörr till sin smedja. Brokk började genast stapla ved på smideshärden medan Eitre hamrade ut en lång tråd av guld och skar den i hundratals korta stycken. Sedan lade Eitre en svinhud på den dånande elden och sade till Brokk: "Pumpa bälgarna nu. Vad som än händer, fortsätt pumpa, tills jag tar ut vår dyrgrip ur ässjan."

Strax efter det att Eitre hade lämnat smedjan landade en hästbroms på Brokks läderartade hand. Den stack honom. Brokk tittade ned, men han slutade inte att pumpa bälgarna och när Eitre kom tillbaka drog han fram Gollinburste ur ässjan. Det var en galt med borst av guld. Nu plockade Eitre fram en stor kloss av guld. Han hettade upp metallen tills den glödde. Sedan hamrade han ut den tills den fick rätt form och lade sedan tillbaka den i ässjan. "Pumpa bälgarna nu", sade Eitre. "Pumpa vad som än händer tills jag tar ut vår dyrgrip ur ässjan."

En liten stund efter det att Eitre hade lämnat smedjan, kom samma broms tillbaka och satte sig på Brokks nacke. Den stack honom dubbelt så hårt som förra gången. Brokk ryckte till, men han fortsatte att pumpa bälgarna utan något uppehåll. När Eitre återvände tog han fram Draupne ur ässjan, en armring av tungt rött guld.

Nu kånkade Eitre ett stort järnstycke tvärs över smedjans golv till härden. Han hettade upp det och hamrade. Han slog på det och formade det, bultade och knackade. Kroppen värkte, svetten rann. "Pumpa bälgarna nu", sade Eitre. "Det blir förstört om du slutar pumpa." Eitre stultade trött ut ur smedjan och tittade efter besökaren. Strax därpå surrade bromsen in genom valvdörren. Den här gången satte den sig mellan Brokks ögon och stack honom i båda ögonlocken. Dvärgen blev förblindad av blod. Han kunde inte se vad han gjorde. Ett ögonblick släppte han bälgarna med ena handen för att vifta bort bromsen och torka undan blodet. Efter detta surrade den listige Loke tillbaka till sitt mjödhorn - för naturligtvis var det han som var flygfäet.

Just då skyndade Eitre in i smedjan. "Vad har hänt", ropade han. Han kikade in i ässjan. Han kikade en gång till. "Det var nära!" skrek han. "Det var nära att det blev förstört." Sedan drog han ur härden fram en järnhammare, tung och utmärkt smidd, men litet kort i skaftet. Han kallade den för Mjölner. Eitre och Brokk såg på den; de såg på varandra; de nickade eftertänksamt. "Ta den här hammaren och denna ring och galten", sade Eitre. "Berätta för gudarna om de egenskaper dessa dyrgripar har. Far med Loke till Asgård och kräv hans huvud i lön."

Brokk och Eitre gick ut ur smedjan och fann en leende Loke som väntade på dem. Han kastade en blick på de tre skatterna. "Är ni färdiga?" frågade han.

Loke och Brokk vandrade över Asgårds sköna ängar med sina bördor. Nyheten om deras ankomst löpte före dem och de möttes i Gladsheim av gudarna som satt i sina högsäten.

"Dvärgarna är så giriga och avundsjuka på varandra", berättade Loke för gudarna, "att jag har lyckats få med mig sex gåvor till er."

"Prata så länge du kan", sade Brokk. "Snart har du ingen tunga."

Det överenskoms att Odin och Tor och Frej skulle döma om vem som var bäst på att smida, Eitre eller Ivaldes söner. Loke började förevisa skatterna. "Det här spjutet", sade han, "är till dig, Odin. Det kallas Gungne. Det skiljer sig från andra spjut på så sätt att det aldrig missar sitt mål."

Stridens Fader tog spjutet och höjde det och såg sig om i salen. Ingen vågade möta hans förfärliga blick. "Du kan behöva det", sade Loke, "för att ställa till krig i människornas värld."

Sedan vände sig Loke till Frej. "Det här skeppet är till dig. Det kallas Skidbladne. Som du kan se är det så stort att det kan ta ombord alla asar, fullt beväpnade. Så snart som du hissar dess segel, börjar vinden blåsa och fyller seglet och driver båten framåt dit du vill. Men när du inte behöver det kan du vika ihop det så här. Nu är det så litet att du kan stoppa det i din pung!"

"Min tredje gåva", sade intrigmakaren, "är jag skyldig dig, Siv." Han visade härvan av svallande, gyllene hår för gudinnan. "Så snart som du sätter det på ditt huvud, slår det rot och växer. Du blir minst lika vacker som du var förut."

Tors hustru tog emot håret av Loke. Hon kände på det, hon vände och vred på det. Långsamt lyfte hon det och satte det på sitt huvud. Hennes förtjusta rop hördes i hela Gladsheim.

Nu tog Brokk fram sina gåvor. "Denna armring är till dig, Odin", sade han. "Det är Draupne. Och den är märkligare än den ser ut. Var nionde natt dryper det åtta lika stora ringar från den." Sedan vände sig Brokk till Frej. "Den här galten är till dig. Han heter Gollinburste. Han kan storma fram lika snabbt både på jorden, genom luften och i havet. Ingen häst kan tävla med honom. Och var han än far fram är han alltid omgiven av klart ljus för hans borst lyser i mörkret."

"Min tredje skatt", sade Brokk, "är till dig, Tor. Detta är hammaren Mjölner. Du kan använda den mot allting och med hela din styrka. Ingenting kan förstöra den." Åskguden grep ivrigt hammaren. "Även om du kastar den, förlorar du den aldrig. Hur långt du än slungar den, så kommer den alltid tillbaka till din hand. Och skulle du behöva gömma den, kan du göra den så liten att du kan stoppa in den i skjortan." Alla asarna stirrade förbluffade på Mjölner. De förstod vilken mäktig trolldom som måste ha använts vid dess tillkomst. "Den har bara ett litet fel", sade Brokk, "inte för att det spelar någon roll. Men skaftet är ganska kort." Odin, Tor och Frej förlorade ingen tid på att fälla sin dom. Alla tre var överens om att, hur märkliga de andra skatterna än var, var det hammaren Mjölner som var mest värdefull, för den kunde ensam skydda gudarna mot jättarna.

"Brokk", sade Odin, "du har vunnit vadet." "Lokes huvud!" tjöt Brokk.

"Vänta!" ropade Loke. "Vad har du för nytta av mitt huvud?

Jag ska ge dig dess vikt i guld istället."

"Guld finns det ingen framtid i", sade Brokk. "Och det finns ingen framtid för dig heller." Gudarna i Gladsheim skrattade när de förstod att Loke var i knipa.

"Nåväl", sade Loke långsamt, "nåväl... fånga mig då!" Han störtade ut genom hallens dörrar och smet iväg så fort han kunde. Och innan Brokk hann hindra honom, hade han hunnit undan, för han bar skor som gjorde att han kunde flyga över land och vatten. Gudarna i Gladsheim skrattade ännu mer.

"Om ni hade någon heder, skulle ni hjälpa mig", tjöt dvärgen. "Tor, hjälp mig!"

Tor ville inte se Brokk bli förödmjukad. Han sprang upp från högsätet och stormade ut ur Gladsheim. Gudarna och Brokk väntade och efter en stund återvände Tor. Han släpade Loke efter sig. "Ha inte så bråttom!" sade Loke och höjde en hand när Brokk satte av mot honom. "Det är riktigt att du har rätt att kräva mitt huvud. Men du kan naturligtvis inte få något av halsen."

Asarna flinade och nickade och Brokk insåg att Loke hade honom fast.

"I så fall", sade Brokk, "eftersom ditt huvud är mitt, så ska jag sätta stopp för ditt insmickrande prat. Jag ska sy ihop dina läppar."

Loke ryckte på axlarna. "Det är bara tomma ord!" sade han.

Brokk lindade upp en tunn läderrem som han bar vid midjan och försökte sticka hål i Lokes läppar med sin kniv. Det gick inte så bra. Även om udden var vass kunde Brokk inte åstadkomma så mycket som en droppe blod.

"Jag skulle verkligen behöva min broders syl", sade Brokk. Han hade inte mer än sagt det förrän Eitres syl låg vid hans fötter. Brokk plockade upp den och den visade sig vass nog att genomborra Lokes läppar. Dvärgen drog läderremmen genom hålen och sydde ihop Lokes mun. Loke sprang ut ur Gladsheim. Han slet bort remmen och gläfste till av smärtan. Han stod sedan och lyssnade en stund till det lyckliga surret inifrån hallen. Långsamt förvreds hans läppar i ett belåtet grin.

Skriv en kommentar

Datum*

Ditt namn / signatur*

E-post*

Hemsida*

Kommentar*

Reply

Password*

Remember me

Skicka