Asarna och asynjorna samlades för att dryfta de onda drömmar som Balder haft och hur de skulle kunna skydda honom. De tänkte på alla de sätt som döden kunde drabba honom på, det som kom från jorden, det som kom ur havet och det som kom från himlen.

Så kom de överens om att de skulle be alla ting som är i världen att de inte skulle skada Balder. Och Frigg, Balders moder, gick ut och tog ed av allting, levande som dött.

Så lovade elden att inte göra Balder något ont, och vattnet och järnet och alla slags malm likaså. Stenarna gav henne löfte, likaså jorden, träden, djuren och fåglarna, sjukdomarna, gifterna och ormarna.

Sedan möttes gudarna igen och Frigg berättade för dem att hon nu hade gjort som det var sagt. Hon hade fått allting som finns i världen att lova att inte skada Balder.

"Låt oss pröva det", sade gudarna och en av dem plockade upp en sten och kastade den mot Balders huvud.

Men den kraft som fanns i den lilla stenen höll den tillbaka. Balder kände inte ens att stenen hade träffat honom. Åt detta gladdes alla gudar.

De förnämsta asarna möttes i Gladsheim, det var en präktig hall där allt var av guld och det var det första hus som blev byggt i Asgård.

Därinne fanns tolv högsäten, samt Odins högsäte som var det praktfullaste.

Även åt asynjorna byggdes en hall, den hette Vingolf och den var också långt förnämligare än andra hus. Härifrån härskade gudarna och gudinnorna över Asgård. Men när de inte satt ting och det gjorde de mera sällan, så var det ofta lek och skämtan i gudarnas nejder.

Sålunda kom det sig att de snart ville pröva Balders osårbarhet på nytt.

En kastade nu en sten på honom och den skadade honom inte, fast den träffade på kindbenet; en annan slängde en stav och den träffade Balder i bröstet. Men han kände det inte.

Gudarna blev nu ivriga att pröva med annat och de blev allt djärvare. De ställde Balder som måltavla på tingsvallen.

Somliga sköt på honom med pil, men pilarna studsade tillbaka utan att såra honom. Andra slängde stora stenar och det fanns de som högg med yxa och svärd, men det hårda järnet skadade honom inte.

Den skönaste och mildaste av gudarna blev nu föremål för de våldsammaste anfall utan att det gav honom några men. Balder och de andra asarna hade stort nöje av denna lek och det gladde alla att Balder var osårbar.

Ja, alla gladde sig utom Lake; den sluge guden betraktade med avsmak de andras lek. För honom var oro och lidande som mat och dryck och det gjorde honom sjuk att se att Balder stod säker mot alla slags anfall.

Han vägrade att ta del i leken men kunde ändå inte förmå sig att gå därifrån. En eftermiddag när Loke som vanligt åsåg gudarnas lek, fick han en idé. Han log sitt sneda leende och begav sig hastigt iväg mot Friggs hall.

Mistel

När han befann sig utom synhåll, mumlade han hemliga runor och förvandlade sig till en gammal kvinna. Loke fann att Frigg var ensam i Fensalar - så var den borgens namn. Den gamla kvinnan linkade fram mot Frigg. Hon snörvlade och gned med knotig hand sin näsa och torkade av mot sin smutsiga särk. "Vad är detta för boning? Vem bor här?" ville hon veta.

Frigg reste sig och hälsade den gamla. "Här i Fensalar bor Frigg, Odins hustru, och det är jag."

"Långt har jag gått", tyckte den gamla. "Och inte vet jag om det var mödan värt. Jag gick förbi en äng där det var stort väsen. Ingen lyssnade när jag frågade, för de stenade en man. Han var den skönaste yngling jag sett, ljus och med lysande hår. Jag sörjde hans död.

För död måste han vara nu. Jag trodde inte att sådant skedde i Asgård."

Frigg lyssnade tålmodigt och lät den gamla prata färdigt, men hon log för sig själv.

"Jag stannade inte länge. Att se någon stenas är föga nöjsamt. Vem kunde ha trott det. Jag har färdats långt och ändå är Asgård som hemma. Han måste vara död nu."

Den gamla kvinnan blängde ilsket på Frigg. "Vad hade hänt? Varför måste han stenas?"

Frigg förklarade nu att det som den gamla sett var en lek och inget straff. Det var Balder, Friggs son, som stod där så ljus och fager och lät stenarna regna. Och Balder var osårbar. Den leken roade honom lika mycket som de andra.

"Vad är detta för trolldom?" frågade den gamla kvinnan. "Ingenting kan skada Balder", svarade Frigg. "Inget järn och inget trä. Allting, både levande och dött, har gett mig sitt heliga löfte att inte göra Balder något ont."

"Allting?" frågade den gamla. "Till och med en nypa salt?"

Frigg började tycka att gumman var tröttsam. "Allting?" Den gamla snörvlade. "Har allting gett sitt heliga löfte?"

"Allting", sade Frigg otåligt, "utom misteln som växer väster om Valhall. Den var så liten och späd att jag fann det onödigt att kräva den på en ed."

Den gamla kvinnan grymtade. "Nåja, Frigg har jag mött, nu kan jag gå." Hon haltade bort till dörren och ut. Frigg sörjde inte att hon gått.

När Loke var utom synhåll, mumlade han hemliga runor och fick tillbaka sin egen gestalt.

Loke skyndade sorglöst förbi tingsvallen mot Valhall. Han log snett när han hörde att leken alltjämt pågick. Så styrde han kosan väster ut från Odins boning och sökte ivrigt runt omkring. Sedan kom han in i en liten skogsdunge. Där fann den sluge Loke det han sökte - misteln.

Den växte varken i jord eller i vatten. Den sköt fram ur stammen på en ek.

Loke klättrade upp och plockade den späda växten. Sedan lämnade han dungen och skyndade tillbaka mot tingsvallen. På vägen formade Loke misteln till en pil. Han trädde sedan in i kretsen av lekande gudar.

På tingsvallen var alla så upptagna att ingen hade märkt att Loke hade försvunnit, och ingen tänkte på att han kom tillbaka. Den sluge guden log när han upptäckte att Frigg var där.

Hans läppar blev till tunna streck och ögonen smalnade när han fick syn på den blinde Höd, Balders bror, som stod litet avsides från de andra. Loke såg också att många av asarna på nytt sköt på Balder med pilar.

Han smög sig fram till Höd och petade honom i sidan. "Det måste vara Loke", sade Höd. "Så är det", svarade denne. "Nå?" sade Höd. "Varför är inte du med? Varför skjuter inte du på din bror?" "Därför att jag inte ser var han står", sade Höd. "Och jag har ingen båge."

"Jag ska låna dig min", sade Loke. "Det är inte rättvist att du som är hans bror inte ska få pröva på att skjuta." "Jag ser inte var han står", upprepade Höd saktmodigt. "Var bara lugn", sade Loke. "Jag ska stå bakom dig och styra din pil."

Loke ledde nu fram Höd till de andra bågskyttarna. Han räckte Höd sin båge och mistelpilen och ställde sig sedan bakom och hjälpte den blinde guden att rikta skottet.

Misteltenen flög genom luften och träffade Balder. Men den studsade inte tillbaka, utan gick rakt igenom honom. Och Balder föll på sitt ansikte och var död.

Större olycka har aldrig drabbat gudar och människor.

En förlamad tystnad sänkte sig nu över tingsplatsen, där det nyss varit stoj och glam. Asar och asynjor stod tigande och ingen kom sig för att ta hand om den fallne. De såg på varandra i stor rådlöshet.

De visste alla vems gärningen var, men ingen kunde utkräva hämnd ty marken på tingsvallen var helig. När de försökte tala med varandra stockade sig rösterna av gråt, så ingen kunde uttrycka sin sorg och bestörtning.

För Odin kändes skadan hårdast, för han var den som bäst visste vad som gått förlorat med Balder.

Frigg var den första som talade.

"Den som vill vinna min vänskap och ynnest, den rider till Hel för att träffa Balder och be de dödas härskarinna att låta honom komma tillbaka till Asgård. Vi betalar gärna den lösen hon begär."

Då steg Hermod fram, Odins son, känd för sin snabbhet och sitt mod. "Jag gör det", sade han. "Jag rider på Helväg för att söka Balder."

Nu leddes Odins egen häst Sleipner fram. Odin lade tyglarna i Hermods hand och Hermod satt upp. Han såg på de församlade gudarna, han såg på Balders lik. Så höjde han handen till hälsning och red bort.

Gudarna och gudinnorna vakade hela natten vid Balders kropp. När morgonen kom lyfte fyra asar upp Balder på sina axlar och bar honom till stranden av havet. De andra följde tysta efter.

De lade Balder intill hans skepp Hringhorne, för det var deras tanke att Balders sista färd skulle ske ombord i det skeppet. Där skulle hans likbål byggas. Men när de skulle sätta Hringhorne i sjön, räckte inte deras krafter, för det var det största skeppet i världen.

 Gudarna sände nu bud till Jotunheim och en jättinna som hette Hyrrokkin och bad henne om hjälp. Och hon kom; hon red på en varg och till tyglar hade hon två huggormar.

Hon steg av sitt riddjur och Odin kallade på fyra bärsärkar som skulle hålla vargen, men det lyckades först sedan de fått omkull odjuret.

Hyrrokkin skred fram till Hringhorne och betraktade det väldiga skeppet, som dock var vackert och smidigt. Hon grep tag om framstammen, grävde ned tårna i marken och sköt iväg fartyget.

Hringhorne for i vattnet med väldig fart redan vid första försöket. Stockarna det låg på började ryka och fatta eld och hela världen skakade.

Detta förargade Tor.

"Nu får det vara nog!" skrek han och grep om hammarskaftet och kände asakraften växa.

"Det får vara nog! Jag ska lära henne att visa vördnad för gudarnas närvaro."

Men Odin och de andra asarna skyndade till och lugnade honom.

"Glöm inte att hon är här på vår inbjudan", sade de. "Det skulle vara högsta orätt att lägga hand på henne."

De gudar som burit ned Balder till stranden lyfte nu upp honom på sina axlar igen och vadade ut till skeppet, där kroppen lyftes ombord och lades på en bänk som var täckt med rött kläde.

När Balders hustru, Nanna Nepsdotter, såg allt detta, blev hennes sorg för svår och hon segnade död ned. Så bars hon ombord på skeppet och lades bredvid sin make.

Det hade nu kommit mycket folk tillstädes. Odin, Allfadern, stod i vattenbrynet med korparna Hugin och Munin på sina axlar. Där stod också Frigg och en stor skara valkyrjor. Frej hade kommit dit på sin galt, Gollinburste, och Freja kom i vagnen som hennes katter drog. Heimdall red på Gulltopp.

Ute till havs kom Ägirs nio döttrar farande med tårstrimmade anleten och bergresar och rimtursar och dvärgar hade strömmat till, ty Balder var älskad av alla.

Odin gick nu ombord i skeppet och lade sin ring Draupne på Balders bröst. Det var den ringen som var nionde natt dröp åtta likadana ringar.

Sedan böjde han sig ned och viskade något i sonens öra och stod så länge och betraktade den döde. Därefter lämnade han Hringhorne och vadade iland.

Många kom nu med gåvor som hopades kring Balder och Nanna: bröstbucklor och armringar, spännen och dräktnålar – men också sådant som knivar och ämbar, saxar och sländor, yxor och spadar. Allt det som även kan komma till nytta i den andra världen.

Till slut leddes också Balders häst fram, sadlad och betslad, och fördes ombord.

Odin gav ett tecken och fyra enhärjare från Valhall vadade ut till skeppet med tända facklor, som de kastade ombord. Genast sprang dånande flammor upp mot skyn och röken samlades till en tjock pelare som höjde sig över elden.

Nu lyfte Tor Mjölner och invigde bålet. Då kom en dvärg som hette Lit farande framför hans fötter.

Tor blev rasande och sparkade till honom med full kraft så att dvärgen flög ut på skeppet och brann upp med Balder och Nanna.

Man frigjorde nu skeppets fånglina och Hringhorne började långsamt glida ut mot öppna havet, knastrande och flammande.

De som stod på stranden lät nu tårarna flöda fritt och man berättade för varandra sina hågkomster om den milde guden, den skönaste och godaste i hela skapelsen.

Skeppet Hringhorne hade nu kommit långt ut i rum sjö och en vind blåste upp som allt hastigare förde den flammande farkosten mot horisonten. Snart syntes bara en hög pelare av rök mot den klara himlen.

Hermod red i nio dygn genom dalar som var så mörka och djupa att han inte kunde se någonting.

Det gick nu stadigt nedåt och underjordens köld blev allt mer märkbar.

Tio älvar, som alla rann upp i källan Hvergelmes sjudande kittel, tog han sig över, så var han framme vid älven Gjölls forsande vatten. Där red han fram över Gjallarbron, som var belagd med guld.

På andra sidan möttes han av Modgunn, den kvinna som vaktade bron. Hon höjde en blek arm och hejdade honom. "Innan du fortsätter måste du säga mig ditt namn och din härkomst! Igår red fem flockar av döda män över bron, men du ensam väsnas mer än de gjorde tillsammans. Och du ser inte ut att tillhöra dem som Hel har kallat, så vem är du?"

Hermod svarade inte.

"Varför rider du på Helväg?"

När Hermod fortfarande inte svarade tittade Modgunn närmare på ryttaren och hans häst och anblicken av Sleipner verkade göra henne betänksam.

Nu talade Hermod och sade vem han var. "Och jag är Odins son och jag rider till Hel för att söka min broder Balder. Har du sett honom komma den här vägen?"

"Ja, jag såg Balder rida över Gjallarbron och framför honom i sadeln satt Nanna den fagra och bakefter löpte en lustig dvärg."

Hermod fann en del av dessa nyheter märkliga, men han sade inget.

"Till Hel är det ännu ett stycke väg", fortsatte Modgunn. "Du får rida nordvart och nedåt."

Hermod tackade henne och hon steg åt sidan och lät honom passera. Häst och ryttare fortsatte med god fart tills de kom till Hels grindar.

Hermod satt av och såg sig omkring i det dystra ljuset. Grindarna var låsta.

Här fick endast de komma fram som ödet hade sänt till det förfärliga Nastrand, likstranden. Hermod böjde sig ned och drog åt sadelgjorden hårt. Sedan satt han upp och högg sporrarna i Sleipner.

Odins häst störtade framåt mot grindarna. Först tycktes han tveka, sedan gjorde han ett så väldigt språng över grindarna att han inte ens var i närheten av dem.

Hermod red rakt fram till hallens port, satt av och steg in. Där såg han Balder sitta i ett högsäte.

Bröderna talade länge med varandra och Hermod blev kvar över natten.

När dagen grydde, dyster och hemsk, över Hels rike mötte Hermod Hel, dödsrikets blåsvarta härskarinna.

Med sänkt blick och faslig uppsyn lyssnade hon till Odins son, som berättade om hur alla sörjde i Midgård och Asgård och Jotunheim och alla andra världar.

"Jag ber dig, Hel, att låta Balder rida hem med mig. Så ska sorgen i världarna stillas."

Hel satt tyst med slutet ansikte. Så sade hon med tonlös röst: "Jag har svårt att tro att Balder är så älskad som alla säger."

Hon talade långsamt, som en som är van vid de dödas långsamma sätt.

"Men är det så, och det ska prövas, att allt, både levande och dött, gråter för Balders skull och med tårar visar sin saknad, då må han vända åter till Asgård.

Men om så bara en enda inte vill gråta, då stannar han hos mig, hos Hel."

Hermod gjorde sig nu redo att återvända och Balder följde honom ut ur hallen och där var också Nanna.

Innan de skildes drog Balder Draupne av sin arm, den ring som Odin gett honom på bålet, och skickade den tillbaka med Hermod som minnesgåva till Odin. Och Nanna gav honom en huvudduk och litet annat till Frigg och en fingerring av rött guld till Fulla, Friggs tjänarinna.

Hermod tog nu avsked av Balder och Nanna. Han red utan rast tills han nådde Asgård och där berättade han för gudarna och gudinnorna allt vad han sett och hört.

Asarna sände nu budbärare till varje hörn av de nio världarna. Alla uppmanades att gråta Balder ur Hel.

Och liksom allt levande och dött hade gett löfte att inte skada Balder, så grät nu allt levande och dött. Elden grät, järnet och alla sorters malm grät, stenarna grät, jorden grät, träden grät, alla sjukdomar grät, djuren grät och fåglarna, likadant gjorde giftiga örter och ormar.

Gudarnas budbärare var på väg tillbaka till Asgård, när de kände på sig att de hade förbisett något. Sedan upptäckte de en jättinna som satt i en grotta.

"Vad heter du?" frågade budbärarna. "Tökk", svarade jättinnan.

Då bad de Tökk gråta Balder ur Hel, men fick svaret:

"Tökk ska gråta torra tårar över Balders likbål. Vad rör det mig om den gamles son är levande eller död. Må Hel behålla det hon fått."

Tökk vägrade att säga ett enda ord till, trots budbärarnas enträgna böner. Hon ville inte ta tillbaka vad hon sagt, hon ville inte gråta.

Budbärarna lämnade henne då och återvände dystra över Bifrost. Och för asarna stod det klart redan av deras uppsyn vad de hade att säga.

Sorgen var stor hos asarna och asynjorna. Och ingen enda av dem betvivlade att Tökk, det var Loke som förklätt sig.


Skriv en kommentar

Historiakanalen.se - För dig som vill läsa om myter och legender